The penultimate week

Is now. Paris har hela tiden legat långt fram i tiden men nu är det elva dagar kvar tills tåget går; "Lusse lelle, lusse lelle..." Det känns smått otroligt och det börjar bli bråttom att beta av alla "det där måste vi göra innan jag åker". Vemodigt och roligt på samma gång.

Helgen har varit mycket bra; marknad, orientering och pianokonsert i lördags, igår vandring till Reculet med T och Anders. Jag konstaterade när vi satt och tittade ut över dalen och Alperna på andra sidan att det varit "another good day", samt att "there's been a lot of good days down here". Då hade vi ännu inte haft den lyckade middagen med kompisgänget.

Nej, det kommer bli svårt att lämna och avskeden har redan börjat. Steve har åkt på semester, Jonas gör dito denna veckan, på torsdag social aktivitet med sektionen, på fredag avskedsfest och sen är det en vecka kvar. På många vis känns det mer än det gjorde att lämna Sverige för ett år sedan. Då trodde jag förvisso bara det var för ett halvår, men även om jag vetat att jag skulle vara borta i minst fyra är det mer av att avsluta ett kapitel här. Skulle jag komma tillbaka blir det aldrig lika. Å andra sidan känns det som en otrolig förmån att samtidigt känna vemod för att lämna och entusiasm inför det som kommer.

Jag funderar också på vad som ska hända med bloggen. Adressen cern2007 är ju ganska fel och det kanske är dags att runda av i alla fall? Men jag tycker det är roligt att skriva då och då, ska jag kanske låta adressfelet bero och bara fortsätta? Övergå till att skriva på engelska (då kan jag lova kortare inlägg i alla fall)? Handuppräckning :-) Undrar om resultat kan anses statistiskt korrekt om jag på svenska frågar ifall jag ska byta språk till engelska...

Fynd

Igår gjordes något av ett fynd; vi skulle fara på cykeltur till Ferney-Voltaire för att titta på Voltaires hus (vilket en gång genomkorsades av den schweizisk-franska gränsen så att herrn i fråga kunde ha sitt sovrum utom räckhåll för att bli arresterad av den franska polisen) samt besöka det välrenommerade fromageriet Michelin. Château de Voltaire var förvisso stängt för säsongen men dessbättre ramlade vi rakt in i lördagsmorgonens marknad. Jag hade enbart hört talas om den men ämnar nu bli en flitig besökare. Oliver i inläggningar att dö för (och som förmodligen ger upphov till en andedräkt som kan ta död på både det ena och det andra) och framförallt soltorkade tomater, denna lyx som saknats mig så. 10 € kilot var ju inte ens bara moins chères utan till och med meilleures marchées än man kunde hoppas på.

Nu i väntan på att bli upphämtad med bil för att upp och skutta i Jurabergen och njuta av solen. Långkalsonger och gtx-kängor på, lär kunna bli kallt på 1500 meters höjd idag.










Uppdatering: en illustration av olivutbudet. Och det är inte fult att peka.

När orden inte räcker till

Ibland finns det bara inte ord att beskriva verkligheten. Som den här morgonen. Den inleddes på över 1500 meters höjd, klockan var satt för att inte missa soluppgången kl 05.38 men det behövdes inte; den tämligen obekväma sovställningen utan liggunderlag på en ängssluttning i Jurabergen garanterade att sömnen bara skulle bli några få timmar. Men vad gjorde det när reveljen utgjordes av koskällor och gryningsljuset färgade bergen alldeles blå? När de vita stackmolnen skingrades för att visa toppen av Mont Blanc och när den röda solen slutligen kom att speglas i Lac Léman?

Här ska jag inte ens försöka mig på att beskriva mer för orden kan inte göra upplevelsen rättvisa. Förhoppningsvis får jag tag i bilder snart och kan lägga ut någon.

Episoden ovan tilldrog sig under det som från början var tänkt bli en vandringstur men då vi blev så sena slutade med en halvtimmes promenad från parkeringen till stugan "Chalet du Sac" mitt inne i en kohage, 1380 möh. De sista höjdmetrarna avverkades någon gång under de sena nattimmarna i ett tempo som nog gjorde det hela till en tuffare prestation än vad någon av oss tolv insåg då. En majoritet fransmän och även om de kan engelska var jag återigen glad att ha - och få öva - språket. Att kunna hänga med i sammanhangen, hur skulle jag t ex annars förstått försvaret "Men jag har värmt upp med en öl" när några påpekade att det kanske inte var helt lämpligt att öppna en flaska rött vid halv åtta på morgonen? The french way of hiking?

Vi hann till och med med att frysa lite och det kändes i det närmaste som en ynnest efter de senaste veckorna. Nere i le Bassin Lémanique återställdes dock ordningen igen, luften här står still och lunchgrillningen hos grannkollektivet som har pool satt fint. Ryggen värker från nattsömnen men Daniel i kollektivet menade att jacuzzin hjälper mot det så det kanske får bli premiär för den ikväll.

Återigen en lyckad helg alltså. Kanske nyhetens behag som får mig att trivas såhär bra, men alla skäl är goda utom de dåliga.