Kjempegøy

Idag var tanken att Jonas och jag skulle ut och cykla efter jobbet. När jag installerat mig vid datorn i morse kom dock mailet:

"Du er klar over at dette været ikke kommer til å holde seg til i ettermiddag? Jeg er klar for å stikke NÅ ;-) "

"Öh? jag kan nog inte nu..eller var det en spøk? cykla i regn (ska det regna?) är bra vettu:-)"

"Var ingen spøk.. se på solen da! Er helt krystallklar himmel på Jura. Hva er det du er så opptatt med?"

Nej, det hade han ju faktiskt rätt i. Duschsaker? Tja, jag hade ju alla träningskläder och utan att avslöja alltför mycket detaljer kan man väl cykla som en kille ibland. Funktions-t-shirts är ju uppenbarligen det bästa man kan tänka som handduk så det fanns inga egentliga hinder för att sticka in huvudet till handledaren och fråga om jag kunde utnyttja en halv av de lediga dagarna Nu. Inga problem och två och en halv timme senare på 1668 möh: Jag frågade Jonas om det var ok att publicera bilder och konversation och fick som svar:

"Noe som kan legges til på bloggen:

J: -Erika! Her er den dammen med kumøkk jeg snakket om. Jeg sneiet borti den forrige gang jeg syklet her og da stinket jeg død og helvete etterpå.

1 time senere på samme sted på vei ned igjen:

J: -Det hadde vært tøft med et bilde av deg syklende midt gjennom den dammen så møkka spruter. Er du med?

E: -Men var inte det koshit?

J: -Nei altså.. det er ikke kumøkk..

E: -okei"

(Själv hade jag snarast tänkt mig en bildtext med en uppmaning om att lägga märke till hur gårdagens nyinköpta nagellack blänkte i solen (men det syns ändå inte så tydligt (det gör däremot macho-såret på knät)))

Hur smart detta var inför morgondagens löpartävling? Bah, utsikten gjorde det värt allt och imorgon är en annan dag:-)

Uppdatering, mail från Jonas: "Nå ser det ut til at været holder seg da, men jeg turte ikke ta sjansen. Dessuten blir man mye brunere rundt lunsj ;-)"

Uppdatering 2, meddelande från stolsryggen: "Om du är så dum att du utövar svettig, fysisk aktivitet på 1600m höjd vid lunchtid utan solkräm får du skylla dig själv". F-n.

Det drar ihop sig

Inte riktigt framme än dock, ikväll tredje etappen av Tour du Canton, löparserien där jag springer för CERN och kom femma första loppet men missade andra på grund av CAS. Ska bli intressant se hur det går, mina ben har dock måndagens löptur i allt för färskt minne:

Ett par orienteringsskor hade inte gjort något.

Om man vill få en syl i vädret i umgänge med mig är ett bra tips att ta med mig ut på en löptur och springa tillräckligt fort/långt framför för att jag ska bli så illa tvungen att knipa käft.

mångsidig_är_det_nya_schizo.jpg
Reculet, 1717 m ö h

Den som har svårt för osvensk* skrytsamhet ska sluta läsa här

Idag var det dags för mitt livs andra halvmara, nämligen den i Genève. Förberedelserna denna gång var om möjligt ännu mindre omfattande än förra gången och inskränkte sig till att jag valde mellan- istället för långa banan på lördagens orientering** samt stannade hemma och åt pasta med mineralvatten med Steve igår kväll istället för att gå ut och äta någon annan italiensk fembokstavsrätt med ett glas rött.

Nej, min uppladdning skulle knappast passa i en fitnessbok, från tisdag till fredag fick jag in femton timmars sömn, en halv flaska vin, en resa till Paris och tre - förvisso lugna - träningspass och det är nog underkänt på mer än en punkt. Poängen här måste vara att visa att jag ändå är en sann idrottare som framför alla preventiva ursäkter jag kan för en medioker insats. Generellt något mindre "fit" än i Lausanne i höstas, kan det sammanfattas med att mitt trygghetsmål var att klara 1h50 till skillnad från de knappa 1h40 jag gjorde då. Detta var vad jag intalat såväl mig själv som andra och det ifrågasattes inte från någotdera av hållen.

Så på bussen till start började jag räkna på det; ca 5 min/km skulle ge 1h45 och och 4.45 skulle räcka till 1h40. Tja, om jag hade gjort det en gång skulle det väl inte vara omöjligt igen? Det sitter ju ändå bara i huvudet så varför intala mig att jag inte kan?

Sagt och gjort, placerade mig lite längre fram än förra gången varför första kilometern gick på 4.30. Hm, lite oroväckande fort men jag kunde sakta ner lite senare om så krävdes. Knappa nio minuter efter två kilometer och jag tänkte åter att som det ända bara sitter i huvudet kan jag ju tugga på, det skulle leda till en sluttid på 1h35. Eftersom en halvmara i mitt huvud är 20km så var ju 10% gjorda och då jag brukar mala på likt en traktor i samma tempo kunde jag lika väl välja ett hyfsat bra sådant.

Huvudet, huvudet, åter huvudet. När en mil var avklarade på knappa 45 kunde jag inte se att något annat än huvudet skulle hindra att även den andra kunde gå lika fort. När fysiologin talar mot får psykologin tala för. "Vilja, våld och vaselin" är ett uttryck jag använt förr i sammanhanget och jag bestämde mig för att satsa på vilja de första 20, sedan våld om så krävdes, emedan vaselinet skulle få vänta till efteråt.

Ett kilometertempo på 4.30 ger en marginal på tre sekunder för att klara 1h35 som nu blivit det nya målet. Det var inte mycket att spela på och en svacka inföll mellan 13 och 14 km, men det var bara att öka. Märkligt dock hur det som vid den tiden känns som en ökning bara är en ökning i ansträngning och inte i hastighet...

Hur det gick då? 1.34.38 och sextonde tjej och jag tänker helt osvenskt säga att jag är stolt. Denna stolthet gäller främst psyket för jag trodde inte viljan skulle vara så stark. Tiden i sig är inte enorm men med den inställning jag hade tidigare är jag nöjd! Jag har den fysik jag har och väl på startlinjen är den inte mycket att göra åt. Faktiskt kan jag inte låta bli att undra vad som hänt om jag bestämt mig för 1h30 istället, jag var i sanningens namn inte helt utpumpad efteråt. Eller är det kanske maraton som gäller nästa gång? Fast det lockar inte så och då måste man faktiskt förbereda sig rätt seriöst...
En erfarenhet från dagen var att nästa gång ska jag lägga mer tid på att ladda iPod:en. Det ska bli mer Ebba Grön, E-type och 80-talsdisco istället för Lisa Ekdahl och Bo Kasper. De sistnämnda i all ära men det behövs nog ett högre bpm...

Nu har jag fått skryta av mig lite och kan ge mig ner på stan och träffa några vänner för middag. Bland de vännerna är dessutom Steve som har betydligt större anledning vara stolt efter att halvskadad trippat in på 3.11 på en full mara, dessutom prickandes plats nummer 100. Det var nästan lite KFIB-varning på stämningen under vårt pastaintag efter loppet.

* fast det är roligt vara svensk utomlands, som idag när jag ropade "lycka till!" och gick ett glatt "detsamma!" som svar från paret med svenska flaggor

** som jag inte nämnt så mycket om då resultaten varit lite sådär (samt att jag arrangerade förra veckan)

"Diamonds are a girl's best friend"

- It's all golden and shiny.

- And it's got your name engraved on it...

Ska väl vara de flesta språk jag stött på här

Gladelig Jul

Buon Natale
Joyeux Noël
Glædelig Jul
Hyvaa Joulua
Feliz Navidad
Merry Christmas
Vrolijk Kerstfeest
Frohe Weihnachten
Priecigus Ziemassvetkus
Pozdravljaju s prazdnikom Rozjdestva

eller
God Jul
för dé ä dä dé ä.

Nu loggar jag snart ut och imorgon flygs det norröver, så nästa inlägg blir från Sverige. Au revoir!

And finally, many thanks to Philippe for helping me with the (pseudo-) moving today, and Elena for keeping a lot of my stuff* at her home... and to Benjamin for not complaining about having the rest of it at our office:)

*crap does accumulate... (but not only literally)

Fynd

Igår gjordes något av ett fynd; vi skulle fara på cykeltur till Ferney-Voltaire för att titta på Voltaires hus (vilket en gång genomkorsades av den schweizisk-franska gränsen så att herrn i fråga kunde ha sitt sovrum utom räckhåll för att bli arresterad av den franska polisen) samt besöka det välrenommerade fromageriet Michelin. Château de Voltaire var förvisso stängt för säsongen men dessbättre ramlade vi rakt in i lördagsmorgonens marknad. Jag hade enbart hört talas om den men ämnar nu bli en flitig besökare. Oliver i inläggningar att dö för (och som förmodligen ger upphov till en andedräkt som kan ta död på både det ena och det andra) och framförallt soltorkade tomater, denna lyx som saknats mig så. 10 € kilot var ju inte ens bara moins chères utan till och med meilleures marchées än man kunde hoppas på.

Nu i väntan på att bli upphämtad med bil för att upp och skutta i Jurabergen och njuta av solen. Långkalsonger och gtx-kängor på, lär kunna bli kallt på 1500 meters höjd idag.










Uppdatering: en illustration av olivutbudet. Och det är inte fult att peka.

Tillägnat Chris

Idag var det dags för mitt andra framträdande vid CERN O-club's höstcup, i schweiziska La Rippe. Lite kaxig med förra gångens seger i färskt minne gav jag mig på Technique Long, 5.6 km och 300 meters höjdskillnad. Låter kanske inte enormt men utan att ha räknat höjdkurvorna vågar jag påstå att 90% av höjdmetrarna var avklarade innan trean. Det var inga problem alls att följa Kent Olssons gamla råd att gå till ettan, eller i alla fall tvåan. Där det för övrigt gällde att inte hamna utanför kartan, inte nog med att det vore svårt att läsa in sig så kan man ju inte passera gränsen hur som helst; det stod France på andra sidan den spikraka stigen.

Det var lite svårare den här gången (med det inte sagt svårt) och därmed roligare, även om jag naturligtvis lyckades klanta till det här och var. Kartan med inritade vägval är fotad och publicerad, ser kanske inte så illa ut men det tvekades ofta. Vägvalet till fyran var nog i sig bra men genomförandet sådär. Femman var vad vi populärt kallar en bingokontroll, för att inte tala om tian. En glänta vid ett stigslut, hur svårt kan det vara? Fram till den försökte jag hålla mig till den gyllene regeln att alltid ta kontrollerna uppifrån, men efteråt ändrade jag taktik och det funkade bättre. Resultatet då? Ja, någon skamgräns lyckades jag inte hålla men de andra var ännu sämre på det och tänka sig blev det faktiskt inte en seger till. Nu börjar jag få lite blodad tand för höstcupen och vill ställa upp igen, kanske kan locka med mig modern om några veckor. Torde inte vara omöjligt alls.

Den tekniska redogörelsen för loppet avklarad, så lite reflektioner. Innan avfärd fick jag kommentaren "typiskt skandinaviskt" angående min kompass, mina Sportident- och Emit-brickor (är förvisso stiftklämmor på CERN:s träningar), dubbskor med mera. Att ha all utrustning för att göra något. Och det ligger mycket i det tror jag: i Sverige är det bara Orienterare som orienterar, bara Cyklister som cyklar etc. Jag har blivit förvånad över hur de som inte kallar sig orienterare ändå hänger med på lördagsträningarna. Skulle jag fråga någon hemma skulle svaret bli att "jag har ju inga kläder" och jag skulle snart hålla med om att utan nylonbyxor och med vanliga joggingskor blir det svårt. Här gör man saker man tycker är kul, strunt samma om man inte har alla attiraljer. Det är mindre pretentiöst här och ingen räds att vara blåbär.

På kvällen firades segern med ostfondue hemma tillsammans med Ludo, Oliv och Stephen. Nog för att vi fick veta resultaten först efter maten men det är ju alltid trevligt med en ursäkt.

PS. Jag vill be om ursäkt för gårdagens knasinlägg, Blogger strular och jag försökte ta bort det felaktigt publicerade inlägget. Det syns dock fortfarande och nu kan jag inte ta bort det eftersom det inte finns något objekt att ta bort. Datorer. Suck. DS.

Lite bildpublicering som pausunderhållning

Utsikt över en av havsvikarna, Calanques de Cassis.

Jag apar mig mer än vanligt.
Vyn inåt land gick inte heller av för hackor.

Klippan i bakgrunden lär vara Europas högsta.

Forsen nedanför källan i Fontaine de Vaucluse, lågt vatten pga den torra sommaren.

Lågt vatten även i La Volane ovanför Vals les Bains, men det gick fint att bada under bron ändå (kan även bilnycklarna intyga).

Lite bilder dårå

Tänkte det kunde vara roligt att lägga ut lite fler bilder. Om jag vore lite proffsig eller i alla fall om mig och kring mig skulle jag säkert kunna ordna det på nåt bättre sätt än i bloggen men det är bättre än inget i alla fall.

Häromdagen var jag för övrigt nära att orsaka en hunds död samt tre bilars krock, helt oskyldigt. Jag åkte inlines i sakta mak, hunden fick syn på mig och rusade glatt över bygatan. Som tur var hann den första bilen bromsa in och därmed även de två andra. Den hunden ska vara tacksam att hastighetsbegränsningen var 30.

Morgonljus i Jura, 23 juli


Köket i villan i Pregnin

Jag tänkte egentligen lägga ut fler bilder, på vänner och bekanta och allsköns annat men nu är klockan mycket och några bilder är bättre än inga. Ber att få återkomma i frågan!

Tillståndsbeskrivning

I mitt förra ganska korta inlägg skrev jag att det varit en intensiv helg, vilket är alldeles sant. Men om tingens tillstånd ska beskrivas korrekt var det förra egentligen mest ett uttryck för flödet. Jag vill istället införa en intensitetsvariabel (åh herre je…) för vissa särskilda tillfällen under helgen. Ett av de tillfällena var när vi stod där i Lyse kyrkoruin och vädret var bättre än jag tror någon ens vågat hoppas på. Jag stötte försiktigt Malin i sidan och undrade om hon förstod att det var "vår" Sofia som snart skulle gå upp för gången. Med risk för att bli sentimental men det kändes nästan overkligt; samma Sofia som jag lekt med dockor med, sprungit nattpatrull och tillbringat otaliga timmar på landets (länders…) vägar med, gått i samma klass som… jag kan fortsätta hur länge som helst. Just denna Sofia skulle idag gifta sig och vi var där precis som vi många gånger lovat varandra. Jag har inte lätt till tårar men när hon och Stefan dök upp genom portalen i den tjocka muren, då gick det inte att hålla tillbaka dem (jag syftar på tårarna men även brudparet var oslagbara - det här var deras dag!). Jag tar mig friheten att lägga till en bild från bröllopet.

Ett annat av tillfällena med hög intensitet var när jag stod och väntade på Jens på Östermalmstorg för att äta lunch. Jag kände mig nästan lite bortkommen, som inslängd i en barnfilm med texten "Alla talar svenska" på konvolutet. Mitt i förvirringen såg jag ett välbekant ansikte och vem kom ut ur Saluhallen om inte Christina? Det kändes som om hela Sverige välkomnade mig tillbaka.

Och ändå, trots - eller tack vare - denna helg, kunde jag idag när jag landade i Genève känna att "je suis rentrée" (jag har kommit hem).

Här bor jag

Hittade en bild på vårt hus, från en inbjudan till en fest i våras. Mitt rum är det med VIP-ingången.