Hallå omvärld eller un goût de luxe

I torsdags bestämde vi oss slutligen för att åka nedåt Monaco över helgen, Steve och jag. Med rätt musik laddad och bagageutrymmet till brädden fyllt med löparkläder, högklackat, badkit och klätterrep for vi söderöver sedan vi slutet jobbet på fredagen. Efter en natt längs vägen närmade vi oss Cannes via slingriga vägar genom les Alpes Maritimes och jag fick med någon halvtimme kvar klart för mig att det visst var filmfestival på gång i staden. Kändes ju lite pinsamt att inte ha koll på det, något som ytterligare späddes på när jag bläddrandes i Rivierans veckomagasin insåg att

"Steve, det är ju Grand Prix imorgon..."

Nu var tydligen mitt resesällskap mer välunderrättad än jag men syftet med resan hade ändå aldrig varit dessa två evenemang och därför hade vi inte riktigt tänkt igenom att logi kunde bli ett problem. Glatt obekymrade tog vi oss till Nice och insåg att hotellen mer än dubblat sina priser denna helg. Vi hittade en dörr med skylten hotell och ett telefonnummer att ringa, chansade på det och stod senare med ett rum i centrala Nice för 60€ natten. Jag tror bestämt det kallas flyt och mina kollegor här hemma bara skakade på huvudet; "c'est plus que de la chance ça", samtidigt som de konstaterade att det var i det närmaste syndigt att omedvetet åka på en dylik semester. Jag vågar tro att de kan få medhåll...

Med denna tur stannade vi två nätter i Nice och lät Monaco GP bli en dagsutflykt. Inträdet kändes väl saftigt men det var nog lika givande att uppleva loppet på tv-skärmen, på en uteservering samtalandes med två amerikaner och dånet från bilarna i bakgrunden.

Ett par joggingturer längs stranden hann vi med, klättringen reducerades dock till att ske billedes men repet var ju med upp i alla fall. Vi for hem genom Italien via Mont Blanc-tunneln och hann således med fyra länder på tre dagar.

En helt fantastisk helg helt enkelt. Och denna vecka blir mycket kort, endast en förmiddag på kontoret; Anders S kommer ikväll och jag är ledig från nu till och med torsdag lunch då flyget går till Sverige för CERN Accelerator School. Tio dagar i Sverige och det kan faktiskt vara den längsta Sverigevistelsen under de tre kommande åren. Spännande ska det i alla fall bli att besöka sitt hemland tillsammans med många som aldrig varit där förut, jag tror att jag kommer se mycket nytt. Eller mycket gammalt men på nytt sätt.

Halleluja

Ety denna dag har redan burit med sig en näst intill religiös upplevelse. Mellan spirande vinrankor och små pittoreska stensatta gårdar öppnar sig plötsligt fälten och där är jag på mina inlines på åsen som förmodligen utgör den högsta punkten mellan Jura och Alperna; med utsikt över desamma, Genève, Lac Léman och Pays de Gex i soluppgången med den stora blodröda skivan rakt föröver.

För att beskriva det snart tropiska klimat som råder här genomfördes denna tur i linne och shorts vilket var precis lagom mellan klockan sex och sju på morgonen. Så bra att bagerierna öppnar tidigt så att man får med nybakt bröd hem till frukost.

Vill jag åka från den här regionen??

För övrigt anser jag att asfaltsvägar som övergår till grus bör markeras som återvändsgator. Om Kartago har jag dock ingen åsikt.

Säsongsavslutning

Idag var jag ledig och var förmodligen med om min vårligaste skiddag någonsin. Cyklade i t-shirt till Prevessin på morgonen där jag blev upphämtad för att åka till Les Contamines och åka telemark en heldag som avslutning på kursen. Jag hade inte väntat mig så bra snö som det faktiskt var och framförallt förmiddagen var riktigt bra. Det var en skidkurs i två steg kan man säg, dagens instruktörer gick en skidlärarkurs för våra "vanliga" instruktörer, i franska skidförbundets regi. Övningarna ledde till de märkliga slutsatserna att jag åkte bättre såväl med uppknäppta pjäxor som utan stavar så det kanske är så det får bli.

Roligt har det i alla fall varit att gå en skidkurs på franska, även om det blir lite märkligt ibland; jag förstår vad de beskriver men jag missar ofta den vitala detaljen huruvida det de beskriver är hur man ska göra eller hur jag gjorde och som därmed var fel. I år blev det tyvärr bara totalt fyra kurstillfällen, men jag har lovat att - och blivit lovad att få - komma tillbaka i januari nästa år för en veckolång kurs. Bara att hoppas på att det går att lösa med ledighet.

Apropå ledighet postade jag igår mitt jatack till erbjudandet om posten med den märkliga titeln "Doctor of Philosophy in Physics". Hm, hur kan något som alltid verkat så otroligt främmande kännas så väldigt rätt? Samma brev innehöll intyget på examen från LiU så nu är det nog verkligen klart... En rolig detalj i detta postande var att jag samtidigt skickade ett brev åt en kamrat i samma syfte; påskrivet jobbkontrakt. Jag hoppas verkligen att denna detalj är något vi lite sentimentalt kommer le åt tillsammans någon gång i framtiden. Inte ska det vara så omöjligt hålla kontakt med vänner med hjälp av det dära världsomspännande nätet vi alla är snärjda i?

La neige fraiche ou bien un week-end polyskiant

Efter onsdagens snabba beslut att fara till Verbier kom torsdag och tanke försattes i handling. Bara knappt två veckor efter middagen i Stockholm återsåg jag Malin i en veckohyrd lägenhet i Verbier. Mycket glädjande att se hur hennes gäng från Zürich-tiden lyckats boka in en skidvecka och stråla samman från London, Stockholm, USA, Schweiz mm - 25 personer med lite bihang och annat löst folk. Det är så man ska göra för att hålla kontakten. De flesta av dem hade jag faktiskt träffat innan på Malins 25-årsfest i Zürich i juli så även för mig blev det en känsla av återseende.

Fredagen innebar alltså utförsåkning med "skis de piste", snöförhållandena var kanon men tyvärr var sikten dålig. Malin och jag uppfyllde fördomar om tjejer som sitter och snackar istället för att åka skidor, men jag kan ta det när det var tack vare långlunchen som jag kunde ta telefonsamtalet med kallelsen till intervju i Södertälje nästa fredag. Jo, dags att flyga igen alltså. Tur att samtalet inte kom någon halvtimme senare när vi tolkade snöskoter på grund av att en lift var avstängd. Skrev jag på grund av? Jag menade såklart tack vare.

Min ursprungliga plan var att följa med in i kaklet på fredagskvällen, såsom det uttrycktes. Jag insåg dock att den hastigt inplanerade Sverigeresan kan komma att utesluta skidor nästa helg, vilket vore väldigt synd med tanke på att det änteligen kommit rejält med snö i Jura. Med en halvtimmes marginal till sista tåget bestämde jag mig alltså att fara åter till Genève för att kunna ägna lördagen åt längdskidor. Låter ytterst seriöst men det var det värt; det blev en långtur med "gubbarna" i skogarna runt Le Massacre. De är nog dubbelt så gamla som jag men i det gänget finns det ingen implikation från ungdom till styrka. Spåren var ganska tungkörda med nyfallen snö men med som vanligt ypperliga skidor (tack Lennart - jag har aldrig haft så bra skidor en hel säsong!) var det en underbar tur. Det blev väl en 30 km inkluderat lite off pist för att komma till chalet-en där vi stannade till för en kopp te. Kanske blir det en ny tur på tisdag kväll, traditionen bjuder att det någon gång per år görs en utflykt med fondue. Kan bli spännande, jag som notoriskt undviker att äta under träning med risk att må illa ska smälla i mig en fondue mitt under passet. Å andra sidan lär väl alla vilja ta det rätt lugnt på tillbakavägen…

Något försenat efter den förlängda skidträningen träffade jag Malin igen, som nu kommit till Genève för att därifrån flyga till Paris och vidare till Singapore. En fika hemma i lägenheten innan hon tog bussen till flygplatsen och jag klämde in trötta skidben i tighta jeans och stolpade iväg till inflyttningsfest i svenskarnas µ-lägenhet* i centrala Genève.

En fest som blev någorlunda lugn för att orka med helgens tredje skidtyp; telemark. Nog olugn för att uppleva den första sommarnatten, vilket förmodligen kommer kännas ikväll i och med att jag blev hämtad utanför dörren halv nio för att åka till kursen i Crozet. Växlande sol och vind men mest av det förra och riktigt härliga förhållanden. Men åh vad lätt det ser ut när instruktörerna svänger ner i lössnön och åh vad frustrerande det är att på sin höjd klara en telissväng och resten av biten mest kämpa för att hålla sig på benen. Det ryktas om heldag i franska alperna om några veckor och jag har halvt om halvt lovat att vara med på den veckolånga kursen nästa vinter, även om jag inte bor i här. Kan ju nästan gå söndagskursen också för så som jag pendlar till Stockholm i år kan jag väl pendla till Genève nästa år...

Så långt det blev, tack för tiden. Nu ska jag pusta ut lite efter en intensiv men härlig helg, och så roa mig med lite ansökningsbrev…

*Den här är så nördig att jag nästan vägrar förklara. Var smart, begrip. Ledning: Tänk. (Det underlättar om man gått på LiTH)

Det händer grejer

Hastigt och lustigt blev det Verbier inbokat på fredag, sätter mig på tåget imorgon kväll och landat drygt två och en halv timme senare i Malins sällskap. Väska och skidfodral är packade, tågkort säkert instoppat i plånboken och ledigt taget.

Med andra ord dags att störta i säng, har ett telefonintervjue på norsk att ta hand om imorgon och ska samla ihop krafterna till det. Eventuellt une discussion en français aussi men det är ännu oklart. Tog saker och ting i lite fel ordning och bokade in Verbier-resan efter detta samtal varpå det senare fick ombokas, vilket knappast kan rankas särskilt högt på den taktiska skalan.

Och så lite mer good news, registreringsbekräftelsen har landat i inboxen och den här gången är inte länken till CERN Accelerator School i Sigtuna i juni medvetet felaktig.

Hemma igen

Eller var nu hemma är, men jag har i alla fall landat i Schweiz igen. Efter måndagens intervju vågar jag varken säga bu eller bä (så jag säger både och) om det blir ytterligare en Sverigeresa inom kort eller ej. Det kändes i alla fall inte bra nog att jag vågar hoppas.

Sitter på kontoret nu och det är egentligen dags att gå hem för länge sedan, men jag har roat mig med lite ansökningsbrev samt att rätta till mina flödesmätare som bråkade. Alternativet för eftermiddagen var bilmässan, trots mitt ringa bilintresse vill jag gärna dit. Något säger mig att jag kommer studera sociala mönster (aka se hur många män i kostym som dreglar över kvinnor utan kostym) snarare än däck-dito.

Vädret här helt fantastiskt, solen skiner och Jonas, Marcus och jag undrade idag på lunchen varför de inte ställt ut stolarna på uteserveringen (vi kom på att det var med vårt nordiska perspektiv det kändes befogat). Tyvärr innebär det att skidsäsongen går mot sitt slut innan den knappt börjat, men lördagens eventuella orientering kan nog bli trevlig.

Vänta nu, jag skriver om väder. Det är dags att åka hem...

Långt om skidor

Mycket skidor har det blivit den här veckan, i torsdags for jag med Lennart och en av hans träningskompisar upp till La Vattay och avverkade 18 km i skymningen. Det hade regnat i början av veckan men torsdagens väder kompenserade för allt. När vi hade nått utsiktspunkten var solnedgången precis så långt kommen att himlen ovanför alptopparna var helt rosa och Mt Blanc var den enda topp som hade sol på sig. Skidorna var bland de bästa jag haft (vad skulle jag då skylla på när jag gled ikapp utför men blev frånåkt uppför??) och jag kan bara tacka Lennart som har utsett sig själv till min personliga vallare. Av transportskäl är det smidigast att ha mina skidor hos honom men jag kan knappt med det eftersom det innebär att de kommer nyvallade varje gång det är dags att åka…

I lördags var det dags igen, vi hade befarat fulla spår pga skollov men kanske tog folk tillfället i akt att åka längre bort för jag var helt ensam längs långa spåret och trivdes på skandinaviskt vis utmärkt med det - jag vet ännu inte vad man säger på franska när man vill åka förbi någon, det oartiga svenska Hepp (som jag dock sällan behövt använda i Sverige) funkar nog inte så bra. Skidorna fick faktiskt behålla samma valla som sist och i den smältande snön var de inte lika perfekta, men ändå helt okej och jag knatade ihop 40 km, där de två sista enbart var för att spränga strecket. Smått deprimerande insåg jag efter 22 km att jag hade en längre kilometertid än när jag sprang Lausanne halvmaraton - vilket osökt får mig att tänka på att jag just anmält mig till Geneves dito den 6 maj.

Om jag i lördags förmiddag vetat att telemarkskursen i Crozet äntligen skulle komma igång idag hade jag kanske åkt lite mindre, piggare ben hade inte varit fel. Men riktigt kul var det med telemark och jag vill definitivt fortsätta och lära mig åka! Svårt var det, men det allra svåraste - knäböj till trots - var nog att acceptera att vara nybörjare och se alla små-Jofas svischa förbi på sina "vanliga" utförsskidor.

Jag kände mig nästan osannolikt hurtig men min kropp kommer nog att tacka mig imorgon för att jag gick iväg med den till simhallen efter skidåkningen för att låta den plaska sig fram några längder. Bara för att traska hem till en luuugn kväll i stearinljusens sken, kontemplerandes det faktum att jag verkligen måste ta tag i jobbsökandet nu efter antydningar om att CERNs ekonomiska läge är rätt kärvt…

"It's such a perfect day…"

Det är tanken som flyger genom huvudet när man vaknar på morgonen för skidpremiären (telemarkskursen har ännu inte kommit igång pga snöbrist), tittar ut och ser regnet sakta falla ner. Bara att ta morgonduschen och tänka att det går alldeles utmärkt att glömma rådet att inte tvätta ansiktet innan man går ut, risken för köldskador är ändå minimal.

Vädret var dock ingen överraskning utan fanns med i planen från början när Steve och jag bestämde oss för att åka till Chamonix. Efter att igår ha testat att skidorna verkligen fitted in the sports car* med mig bredvid gav vi oss iväg och tyckte nästan lite synd om resenärerna i de bussar som förmodligen körde nyanlända skidentusiaster från flygplatsen. Samtidigt som det på ett egoistiskt vis kändes lyxigt att bo så nära (ca 1h) att man kan unna sig att åka även en dag när förhållandena är dåliga.

För dåliga var de; affischeringen om 40 meters sikt var en lätt överdrift och det var som att åka i en vit dimma och hoppas att man inte kom alltför långt utanför pisten. Men vad gjorde väl det; det var utförsåkning och inte den minsta liftkö. De nya skidorna var fullt funktionabla och framförallt var pjäxorna något för slalomdito så ovanligt som bekväma. Så vi fick en hel skiddag där dimman på slutet lättade och det till och med gick att se inte bara konturerna utan även sträckningen av backen.

Gårdagen innebar däremot inga större äventyr. Tog en tur till marknaden i Ferney där tomatgubben hälsade glatt; det gav viss hemkänsla att bli igenkänd på den lokala marknaden. Såg även till att till slut få ordning i mitt rum, det var ekonomiskt sett ett mycket taktiskt drag att göra det innan jag åkte till Genève för en shoppingtur, ty det kändes plötsligt mycket omotiverat att köpa något som skulle rymmas på mina sju kvadratmeter. Sju mycket mysiga sådana dock, med rödfärgat allt och fönster ut till balkongen.

*Steve, I know you're reading but I'm lazy enough to translate only the essential stuff to English…

Insikt om utsikt

Alltså, jag insåg just att jag ser Mont Blanc från mitt kontor. Väderleksrapport: sol på toppen.

Morgon mellan fjällen

Idag låg snön vit på Jurabergens kam och solens strålar reflekterades vackrare än vanligt. Rimfrost även här nere i dalen och pepparkakshusbak i helgen gör gällande att december månad är i antågande. En dryg månad kvar på exjobbet, viss stress börjar krypa sig inpå.

Enbart genier kan leva i kaos

Det är ett mycket välkänt faktum och därför kan ni tro att jag trivs alldeles ypperligt just nu där jag ligger på sängen i mitt nystädade rum som doftar gott av rengöringsmedel och utan ett enda plagg på golvet (mycket märkligt, att trots att jag har relativt få prylar här går det att få så vansinnigt stökigt).

En sån där härlig höstdag, började mulet men nu tror jag molnen har lättat nog så att man se Jurabergens kam. Bergen på andra sidan Genèvesjön, som mitt fönster vetter mot, skönjer man dock bara konturen av. Tempot i huset är alldeles lugnt och snart ska jag stänga av datorn för att istället öppna min nya pocketdeckare, koppla av med svensk läsning:)

Lösa planer smids om Ä&P (där P kan få stå för både punsch och pannkakor) på torsdag, ännu lösare men mer högtflygande om Nobelmiddag om ett par månader. Inte mig emot, traditionen av att klä upp sig är inte lika vedertagen här och vi är några som börjar känna abstinens. Diskussionen står mellan black or white tie, och huruvida fem rätter verkligen räcker...

Arla morgonstund

När väcklarklockan ringer kl 06.00, då är det lätt att undra om den där idén med morgonträning var så genomtänkt. Men på inlines längs en slingrande asfaltsväg utmed Jurabergens fot, när det blivit just sådär ljust att reflexvästen inte längre skulle behövts, när molnen börjar skingras vid bergskammen och släpper fram de första solstrålarna, med utsikt över dalen och på andra sidan Genèvesjön Mont Blancs skarpa kontur mot soldiset… då är allt tvivel undanröjt.

Ska nog kunna bli en bra dag det här.

/Från ett frukostbord i Prégnin

Uppdatering: Jag får inte glömma att berätta om det lilla underverk jag fick beskåda igår; mitt första besök på BB någonsin och jag tror aldrig att jag sett en så liten människa som Marcus, knappt fyra dagar gammal. Helt fantastiskt, de pyttesmå fingrarna, den lilla lilla näsan... Återigen, stort grattis till hela familjen Christiansson!

Bra och dåligt

Bra: Cykla mountainbike i Jurabergen med utsikt över Mont Blanc och Genèvesjön i skymningsljus. Jag försöker naturligtvis inte göra någon avundsjuk.

Dåligt: Att ramla och tappa husnyckeln under denna cykeltur. Bulan på knät var en bonus som nästan försvunnit nu.

Kuriosa: Navelludd på norska heter navlelo.