Hejsan morsan, hejsan stabben

CERN-kortet är återlämnat. Jag flyttar nu. Allt är bara bra men det är en del att göra i det närmaste. I kombination med möjlig radioskugga. Så vad sägs om No news are good news? Deal? Kram.

Snyft

Jag har under året tänkt på hur jag skulle skriva ett av mina sista inlägg härifrån*; "ett av" ty det kanske inte är det allra sista. Trots att jag egentligen visste att det skulle vara fullt upp hade jag någon ambition om att räkna upp alla jag ville tacka för ett underbart år, och jag var rädd att missa någon. Nu när jag sitter här på kontoret och sorterar filer, exporterar mail, ringer hyrbilsfirmor** och bokar flygresor*** i varven mellan avsked ger jag mig inte ens på att försöka.

Men det HAR varit ett underbart år, jag vågar tillstå det bästa någonsin. De människor jag lärt känna, de upplevelser jag varit med om, de möjligheter som öppnats. En positiv derivata, många gånger även andraderivata.

För två veckor sedan tyckte jag det var bra att vännerna droppade av en efter en så att det slapp bli alla på en gång. Nu är jag inte helt säker, en utdragen process är också slitsam. Men framförallt känner jag mig otroligt lyckligt lottad; "je suis heureuse d'être triste de partir" innebär att jag har "passée un bon séjour ici". Idag blev det dock ändå mer definitivt, avskedsdrink med sektionen (något mer städad än fredagkvällens dito med vännerna) med ett riktigt fint kort, present, och flera kollegor som inte kunde komma in tittade in efteråt.

Uppbrott helt enkelt. Men trots sentimentaliteten över att lämna är det med stor tillförsikt jag styr kosan mot Paris. Nya äventyr, nya utmaningar, nya bekantskaper. Det kan bli precis hur som helst men den som har störst inflytande över det är jag själv och något ska jag väl ha lärt mig under året.

Istället för att räkna upp namn: Tack, Merci, Thank you, Danke, Takk, Dêkuji, Tak, Dank je, Kiitos, Dankschen, Köszönöm, Grazie, Grazzi, Tapadh leat, Gracias, Dziekuje... och så vidare.

* fortsättning kommer att följa, flyttad till en adress för vilken min far kan utkräva royalties

** jo, det har blivit ändrade planer och bohaget ska in i en bil på fredag morgon. Tåg kändes lite äventyrligare men all sans talade för bil så det får bli det.

*** presentkort hos Easyjet, Norwegian och SNCF står högt i kurs här:-)

The penultimate week

Is now. Paris har hela tiden legat långt fram i tiden men nu är det elva dagar kvar tills tåget går; "Lusse lelle, lusse lelle..." Det känns smått otroligt och det börjar bli bråttom att beta av alla "det där måste vi göra innan jag åker". Vemodigt och roligt på samma gång.

Helgen har varit mycket bra; marknad, orientering och pianokonsert i lördags, igår vandring till Reculet med T och Anders. Jag konstaterade när vi satt och tittade ut över dalen och Alperna på andra sidan att det varit "another good day", samt att "there's been a lot of good days down here". Då hade vi ännu inte haft den lyckade middagen med kompisgänget.

Nej, det kommer bli svårt att lämna och avskeden har redan börjat. Steve har åkt på semester, Jonas gör dito denna veckan, på torsdag social aktivitet med sektionen, på fredag avskedsfest och sen är det en vecka kvar. På många vis känns det mer än det gjorde att lämna Sverige för ett år sedan. Då trodde jag förvisso bara det var för ett halvår, men även om jag vetat att jag skulle vara borta i minst fyra är det mer av att avsluta ett kapitel här. Skulle jag komma tillbaka blir det aldrig lika. Å andra sidan känns det som en otrolig förmån att samtidigt känna vemod för att lämna och entusiasm inför det som kommer.

Jag funderar också på vad som ska hända med bloggen. Adressen cern2007 är ju ganska fel och det kanske är dags att runda av i alla fall? Men jag tycker det är roligt att skriva då och då, ska jag kanske låta adressfelet bero och bara fortsätta? Övergå till att skriva på engelska (då kan jag lova kortare inlägg i alla fall)? Handuppräckning :-) Undrar om resultat kan anses statistiskt korrekt om jag på svenska frågar ifall jag ska byta språk till engelska...

Det drar ihop sig

Inte riktigt framme än dock, ikväll tredje etappen av Tour du Canton, löparserien där jag springer för CERN och kom femma första loppet men missade andra på grund av CAS. Ska bli intressant se hur det går, mina ben har dock måndagens löptur i allt för färskt minne:

Ett par orienteringsskor hade inte gjort något.

Om man vill få en syl i vädret i umgänge med mig är ett bra tips att ta med mig ut på en löptur och springa tillräckligt fort/långt framför för att jag ska bli så illa tvungen att knipa käft.

mångsidig_är_det_nya_schizo.jpg
Reculet, 1717 m ö h

Ça roule

Det är tidig morgon och jag har vaknat och bryr mig inte om att ens försöka somna om. Inte är det nervositet* för dagens CERN relay race där jag ska springa i två lag som håller mig vaken, utan snarare fågelkvitter samt solen som kikar in genom fönstren varifrån renoveringsfirman så passande tagit bort persiennerna.

I måndags stod en annan sportaktivitet på schemat: Monday Night Skate som alltså är en inlinestur genom stan. Ett fenomen som jag tror startade i Frankrike och en av de allra största turerna, Pari Roller med ett rekord på upp mot 30 000 deltagare, avgår bara några hundra meter från mig varje fredag. Så många var vi inte i Geneve, snarare 300, men trevligt var det! Gatorna stängdes av tack vara polis till bils, motorcykel och inlines, och det var bara att rulla på. Eller ja… som jag befarat var väl inte tempot så att det bara var att rulla på. Snarare se till att ha koll på folk runt omkring sig samt se till att hejda sig till ett lågt nog tempo. Men det var ungefär som jag trott och då det hela snarare är ett socialt än ett sportevent såg jag det mer som nyttig lugna-ner-tempot-träning:-)

Som socialt event fungerar det dock väldigt bra. Många kommer som jag dit ensamma (den första jag pratade med visade sig som av en slump vara svensk) och jag ska verkligen se till att delta i Paris. I den staden kanske poliseskort är enda sättet att verkligen åka inlines också. Lär finnas många tillfällen till det, då det tydligen finns flera andra lopp av samma typ.

*vilket inte vore helt otroligt annars, förväntningarna är ganska höga och folk har fått för sig att jag ska vara snabb på de tusen metrarna. Hur förklara att kilometertempot brukar vara rätt lika oavsett distans och att jag snarare gör bättre i att välja en lång distans än försöka mig på att springa fort?;-)

Voiture 08: Place No 31. Assis non fumeur. Fenetre

Nu har jag den! Min enkla biljett till Paris låg i brevlådan idag och är nu i säkert förvar i bokhyllan. Det är på riktigt.

Jag måste erkänna att jag nog lägger mer tankekraft på Paris än Genève just nu (eller i alla fall i närheten, har börjat bli ganska bra på att leva i nuet också). Till exempel har jag nästan hittat vilket internet- och mobilabonnemang jag ska ha och som ursäkt för att lägga tid på det använder jag att jag lär mig franska. Conditions générales hit och notions légales dit.

Faktiskt har t o m packandet börjat så smått. Bröderna kommer i helgen och den ene har med sig saker hit från Sverige emedan den andre får ta med sig till Paris. Ett planerande blir det; vilka saker vill jag ha i Paris från början men kan avvara nu (köksprylar, filtar mm), vilka behöver jag inte förrän senare och kan skicka med besökande vänner (vinterkläder, trekkingskor - jag ska lämna friluftsprylar till förmån för partykitet, vad händer?) och vad ska jag ta med från början. Lyckligen har jag flytthjälp av Anders S som gör sin andra flyttinsats för året. Tillfälligheternas vägar äro outgrundliga som vi ju alla vet att det heter.

Veckan som gick var lugn och trevligt, begreppet ladda om kan appliceras på många sätt. I lördags caves ouvertes i grannbyarna, med en reklamplansch som skulle kunna passat på Systemet: en glödande korkskruv med texten "20 ans" (20 år).

Som sagt, brödrabesök med Italienvisit i helgen - det rullar på och snart bär det till Sverige igen för en dryg veckas kurs. Installerade Matlab och ett simuleringsprogram på ett gäng PC:s idag och ser riktigt fram emot kursen!

Pain

...på engelska betyder "smärta". Det kan man känna

- de första tjugo minuterna när man för första gången sedan 21 km asfalt sticker ner benen i ett par joggingskor och säger "spring!" till dem

- när tandläkaren borrar i ens tänder för att laga gamla fyllningar. Vad gör man inte för att utnyttja sjukförsäkringen de sista skälvande veckorna?

- av taggen i planeringsådran när såväl paketskickande som tågbiljettköpande blev till intet pga stängda post- och biljettkontor

- när man nyper sig i armen för att undra om det verkligen är på riktigt när man läser rapport om "Miroirs Magnétiques Deformables" och reseporr om Paris om vartannat.

...på franska betyder "bröd". Av bröd kan man göra räkmackor och på sådana kan man glida fram.

PS. Ett litet försök till att vänja mig av med maratonposter, och då menar jag i längd...

In Love With Paris

Denna intima känsloyttring från min sida kan förmodligen få en och annan av er att höja på ögonbrynen och undra om ni verkligen kommit till rätt blogg. Men det finns omöjligt något annat sätt att beskriva de scener som utspelade sig idag och fick sin final på en parkbänk i Montmartre. Mot kontant betalning. Dyrt var det också men värt varenda öre och vi gick båda därifrån nöjda och tillfreds. Jag har blivit med…lägenhet!

En rejäl chansning, med ett enda kort på handen for jag till Paris över dagen för att försöka lösa boendefrågan. Dagen inleddes med ett besök på Imagine Eyes där vous till min lycka blivit tu (jag måste komma underfund med om det gäller även gentemot chefen) varefter jag i god tid for till 5, rue Campagne Première - gatan med egen hemsida - i fjortonde arrondissementet. Redan innan jag sett lägenheten kände jag att den måste vara ett riktigt råtthål för att jag inte skulle ta den. Kanske är jag naiv och romantisk, eller bara orealistisk (vad är skillnaden? jag nämner dessa ord nära varandra så att ni åter ska känna igen mig) som tror att jag ska få plats på sexton kvadratmeter men om jag inte var såld på studion med dess fläktkåpa innan blev jag det nu.

Över en kopp kaffe, i samma anda som en månad tidigare när doktorandprojektet diskuterades, fick mäklaren klart för sig att jag skulle fara tillbaka redan samma kväll och allt reglerades väldigt snabbt. Han fixade ett kontrakt och vi stämde möte vid en metrostation i Montmarte där nämnda parkbänksepisod utspelade sig.

Så nu känns det på riktigt. Riktigt på riktigt, nästa gång jag sätter mig på TGV till Paris, om två månader, är det med en enkel biljett. Det är ett mycket litet krypin som väntar mig och kostar gör det som sagt, men även om hyran är hög är det förmodligen inte den utan kvarteret med dess otaliga barer, bokhandlar, antikvariat, caféer och skoaffärer som i första hand kommer att ruinera mig. Jag studsade runt där i solen idag och summa summarum känns allt ofantligt bra. Ett icke oansenligt antal lägenhetskontrakt har fått min signatur de senaste åren men det här är annorlunda. Je serai parisienne!:-)

En dag som denna gjorde det absolut ingenting att hemfärden på cykel från stationen blev en prövning i hur lite luft som egentligen behövs i ett däck - "tyngden på framhjulet, älskling" - men jag är säker på att jag hade kunnat cykla på fälgen utan att märka något om det vore så…

Update: Y-programmet är Årets Teknikutbildning 2007! Det var väl det jag visste som inte tog ut examen förrän i år...

Jag hoppas att jag inte ropar hej

Men jag tror jag har fått jobb. Timmar, dagar, veckor av jobbsökande, tvivel, frågor, diskussioner, uppförstoringar (av besluts konsekvenser), ältande, resande, telefonerande, intervjuande...allt komprimerades ner till två dagars faktisk betänketid och när det slutliga samtalet kom var jag i en så upprymd sinnesstämning att jag inte kunde säga annat än ja på ett sätt som fick det att kännas som ett slumpens verk. Det var förstås inte riktigt sant, jag tror att jag på sätt och vis tagit beslutet redan för någon vecka sedan när det stora svenska telekombolaget sade att jag inte gått vidare från andra steget; utan att associera till surt sa räven tänkte jag att det var bra, för jag hade inte kunnat motstå ett erbjudande därifrån.

Det kanske är vågat* såhär innan kontraktet är påskrivet men jobbet är alltså att doktorera på ett företag utanför Paris där jag ska vara i två år för själva forskningen och experimenten, innan det avslutande året i Kent (UK) för kurser. Sådan är den preliminära planen i alla fall. Posten är en EU-finansierad så kallad Marie Curie Early Stage Training Fellowship. Så nu kan jag smita från studielån i tre år i alla fall;-).

Varför denna eufori igår, redan innan jobbet spikades? Stark korrelation till SKF:s inbjudan till mig som en av två LiU-studenter för att åka till Vetenskapsfestivalen i Göteborg nästa måndag och bland annat träffa Fuglesang och resten av Discoverys besättning. Det är sånt som inte händer. Inte mig.

Idag firades det lite genom att boka biljetter till Sophie Zelmanis konsert i Genève nästa torsdag.

Ett av mina stora bryderier innan ja-tacket var såklart den sociala biten och ni får alla hemskt gärna komma och hälsa på i det som annars kan bli "en kall liten etta i en förort nånstans i... Paris. Det blir säkert jävligt bra!".

*Alla som läser här vet säkert redan allt ändå men när kontraktet är klart kanske det kommer länkar och sånt..

Uppdatering: Jag tänker inte länka till DN för de kanske letar rätt på mig igen och då tror ni det är därför jag länkat, men jag måste ända uttrycka något om den tråkiga nyhet jag just läste där; att Maria Gripe gått bort. Det är nästan så jag får lust att läsa om Agnes Cecilia, liksom för att hedra… Maria Gripe, det är bilresor med högläsning , det är ett av de första mötena med litteraturen. Det var hon som senare blev Selma Lagerlöf, men vem kom därnäst? Kanske läge att börja läsa mer igen.