Det drar ihop sig

Inte riktigt framme än dock, ikväll tredje etappen av Tour du Canton, löparserien där jag springer för CERN och kom femma första loppet men missade andra på grund av CAS. Ska bli intressant se hur det går, mina ben har dock måndagens löptur i allt för färskt minne:

Ett par orienteringsskor hade inte gjort något.

Om man vill få en syl i vädret i umgänge med mig är ett bra tips att ta med mig ut på en löptur och springa tillräckligt fort/långt framför för att jag ska bli så illa tvungen att knipa käft.

mångsidig_är_det_nya_schizo.jpg
Reculet, 1717 m ö h

Kortfattat

Hemskt dålig har jag varit på att skriva. För att stilla mitt samvete kommer en kort resumé och prevision. Landade igår efter tio dagar i soliga Sverige på kurs. Lärorika föreläsningar, givande möten och spännande erfarenheter såsom samtidig turist och guide i hemlandet. Träffade vänner och har nästan tagit beslutet att springa Stockholm Marathon nästa år.

Nu åter i det vanliga livet, men det känns mer som att det är nu det nya börjar. Sista flygningen hem till Genève (för denna gången, who knows what comes) och om arton dagar går tåget till Paris. Redan denna vecka är det dags för de första riktiga avskeden... Dessutom dags för andra mötet med Fuglesang som kommer hit och håller föredrag på torsdag.

Hallå omvärld eller un goût de luxe

I torsdags bestämde vi oss slutligen för att åka nedåt Monaco över helgen, Steve och jag. Med rätt musik laddad och bagageutrymmet till brädden fyllt med löparkläder, högklackat, badkit och klätterrep for vi söderöver sedan vi slutet jobbet på fredagen. Efter en natt längs vägen närmade vi oss Cannes via slingriga vägar genom les Alpes Maritimes och jag fick med någon halvtimme kvar klart för mig att det visst var filmfestival på gång i staden. Kändes ju lite pinsamt att inte ha koll på det, något som ytterligare späddes på när jag bläddrandes i Rivierans veckomagasin insåg att

"Steve, det är ju Grand Prix imorgon..."

Nu var tydligen mitt resesällskap mer välunderrättad än jag men syftet med resan hade ändå aldrig varit dessa två evenemang och därför hade vi inte riktigt tänkt igenom att logi kunde bli ett problem. Glatt obekymrade tog vi oss till Nice och insåg att hotellen mer än dubblat sina priser denna helg. Vi hittade en dörr med skylten hotell och ett telefonnummer att ringa, chansade på det och stod senare med ett rum i centrala Nice för 60€ natten. Jag tror bestämt det kallas flyt och mina kollegor här hemma bara skakade på huvudet; "c'est plus que de la chance ça", samtidigt som de konstaterade att det var i det närmaste syndigt att omedvetet åka på en dylik semester. Jag vågar tro att de kan få medhåll...

Med denna tur stannade vi två nätter i Nice och lät Monaco GP bli en dagsutflykt. Inträdet kändes väl saftigt men det var nog lika givande att uppleva loppet på tv-skärmen, på en uteservering samtalandes med två amerikaner och dånet från bilarna i bakgrunden.

Ett par joggingturer längs stranden hann vi med, klättringen reducerades dock till att ske billedes men repet var ju med upp i alla fall. Vi for hem genom Italien via Mont Blanc-tunneln och hann således med fyra länder på tre dagar.

En helt fantastisk helg helt enkelt. Och denna vecka blir mycket kort, endast en förmiddag på kontoret; Anders S kommer ikväll och jag är ledig från nu till och med torsdag lunch då flyget går till Sverige för CERN Accelerator School. Tio dagar i Sverige och det kan faktiskt vara den längsta Sverigevistelsen under de tre kommande åren. Spännande ska det i alla fall bli att besöka sitt hemland tillsammans med många som aldrig varit där förut, jag tror att jag kommer se mycket nytt. Eller mycket gammalt men på nytt sätt.

Ça roule

Det är tidig morgon och jag har vaknat och bryr mig inte om att ens försöka somna om. Inte är det nervositet* för dagens CERN relay race där jag ska springa i två lag som håller mig vaken, utan snarare fågelkvitter samt solen som kikar in genom fönstren varifrån renoveringsfirman så passande tagit bort persiennerna.

I måndags stod en annan sportaktivitet på schemat: Monday Night Skate som alltså är en inlinestur genom stan. Ett fenomen som jag tror startade i Frankrike och en av de allra största turerna, Pari Roller med ett rekord på upp mot 30 000 deltagare, avgår bara några hundra meter från mig varje fredag. Så många var vi inte i Geneve, snarare 300, men trevligt var det! Gatorna stängdes av tack vara polis till bils, motorcykel och inlines, och det var bara att rulla på. Eller ja… som jag befarat var väl inte tempot så att det bara var att rulla på. Snarare se till att ha koll på folk runt omkring sig samt se till att hejda sig till ett lågt nog tempo. Men det var ungefär som jag trott och då det hela snarare är ett socialt än ett sportevent såg jag det mer som nyttig lugna-ner-tempot-träning:-)

Som socialt event fungerar det dock väldigt bra. Många kommer som jag dit ensamma (den första jag pratade med visade sig som av en slump vara svensk) och jag ska verkligen se till att delta i Paris. I den staden kanske poliseskort är enda sättet att verkligen åka inlines också. Lär finnas många tillfällen till det, då det tydligen finns flera andra lopp av samma typ.

*vilket inte vore helt otroligt annars, förväntningarna är ganska höga och folk har fått för sig att jag ska vara snabb på de tusen metrarna. Hur förklara att kilometertempot brukar vara rätt lika oavsett distans och att jag snarare gör bättre i att välja en lång distans än försöka mig på att springa fort?;-)

Pain

...på engelska betyder "smärta". Det kan man känna

- de första tjugo minuterna när man för första gången sedan 21 km asfalt sticker ner benen i ett par joggingskor och säger "spring!" till dem

- när tandläkaren borrar i ens tänder för att laga gamla fyllningar. Vad gör man inte för att utnyttja sjukförsäkringen de sista skälvande veckorna?

- av taggen i planeringsådran när såväl paketskickande som tågbiljettköpande blev till intet pga stängda post- och biljettkontor

- när man nyper sig i armen för att undra om det verkligen är på riktigt när man läser rapport om "Miroirs Magnétiques Deformables" och reseporr om Paris om vartannat.

...på franska betyder "bröd". Av bröd kan man göra räkmackor och på sådana kan man glida fram.

PS. Ett litet försök till att vänja mig av med maratonposter, och då menar jag i längd...

Glad

Idag är en bra dag! Jag har just bokat biljetter till äldste bror så att han kommer hit samtidigt (syttende maj, kristi flygare, folknykterhetens dag, SOF-helgen...) som näst äldste bror, så att vi alla tre kan åka till Italien på dagstur. Skojskoj, vi bor i tre olika länder, strålar samman i ett av dem och far till ett fjärde!

Mer bra: resultaten från maratonet har kommit och jag var visst trea i min ålderskategori (vilket innebär att de gamla tanterna var snabbare). Det här visste jag inte igår och missade således priscerenomin. Synd, det hade varit väldigt roligt att stå på en prispall men jag har i alla fall förhört mig om det går att få prispengarna (!!!) i efterhand...

Den som har svårt för osvensk* skrytsamhet ska sluta läsa här

Idag var det dags för mitt livs andra halvmara, nämligen den i Genève. Förberedelserna denna gång var om möjligt ännu mindre omfattande än förra gången och inskränkte sig till att jag valde mellan- istället för långa banan på lördagens orientering** samt stannade hemma och åt pasta med mineralvatten med Steve igår kväll istället för att gå ut och äta någon annan italiensk fembokstavsrätt med ett glas rött.

Nej, min uppladdning skulle knappast passa i en fitnessbok, från tisdag till fredag fick jag in femton timmars sömn, en halv flaska vin, en resa till Paris och tre - förvisso lugna - träningspass och det är nog underkänt på mer än en punkt. Poängen här måste vara att visa att jag ändå är en sann idrottare som framför alla preventiva ursäkter jag kan för en medioker insats. Generellt något mindre "fit" än i Lausanne i höstas, kan det sammanfattas med att mitt trygghetsmål var att klara 1h50 till skillnad från de knappa 1h40 jag gjorde då. Detta var vad jag intalat såväl mig själv som andra och det ifrågasattes inte från någotdera av hållen.

Så på bussen till start började jag räkna på det; ca 5 min/km skulle ge 1h45 och och 4.45 skulle räcka till 1h40. Tja, om jag hade gjort det en gång skulle det väl inte vara omöjligt igen? Det sitter ju ändå bara i huvudet så varför intala mig att jag inte kan?

Sagt och gjort, placerade mig lite längre fram än förra gången varför första kilometern gick på 4.30. Hm, lite oroväckande fort men jag kunde sakta ner lite senare om så krävdes. Knappa nio minuter efter två kilometer och jag tänkte åter att som det ända bara sitter i huvudet kan jag ju tugga på, det skulle leda till en sluttid på 1h35. Eftersom en halvmara i mitt huvud är 20km så var ju 10% gjorda och då jag brukar mala på likt en traktor i samma tempo kunde jag lika väl välja ett hyfsat bra sådant.

Huvudet, huvudet, åter huvudet. När en mil var avklarade på knappa 45 kunde jag inte se att något annat än huvudet skulle hindra att även den andra kunde gå lika fort. När fysiologin talar mot får psykologin tala för. "Vilja, våld och vaselin" är ett uttryck jag använt förr i sammanhanget och jag bestämde mig för att satsa på vilja de första 20, sedan våld om så krävdes, emedan vaselinet skulle få vänta till efteråt.

Ett kilometertempo på 4.30 ger en marginal på tre sekunder för att klara 1h35 som nu blivit det nya målet. Det var inte mycket att spela på och en svacka inföll mellan 13 och 14 km, men det var bara att öka. Märkligt dock hur det som vid den tiden känns som en ökning bara är en ökning i ansträngning och inte i hastighet...

Hur det gick då? 1.34.38 och sextonde tjej och jag tänker helt osvenskt säga att jag är stolt. Denna stolthet gäller främst psyket för jag trodde inte viljan skulle vara så stark. Tiden i sig är inte enorm men med den inställning jag hade tidigare är jag nöjd! Jag har den fysik jag har och väl på startlinjen är den inte mycket att göra åt. Faktiskt kan jag inte låta bli att undra vad som hänt om jag bestämt mig för 1h30 istället, jag var i sanningens namn inte helt utpumpad efteråt. Eller är det kanske maraton som gäller nästa gång? Fast det lockar inte så och då måste man faktiskt förbereda sig rätt seriöst...
En erfarenhet från dagen var att nästa gång ska jag lägga mer tid på att ladda iPod:en. Det ska bli mer Ebba Grön, E-type och 80-talsdisco istället för Lisa Ekdahl och Bo Kasper. De sistnämnda i all ära men det behövs nog ett högre bpm...

Nu har jag fått skryta av mig lite och kan ge mig ner på stan och träffa några vänner för middag. Bland de vännerna är dessutom Steve som har betydligt större anledning vara stolt efter att halvskadad trippat in på 3.11 på en full mara, dessutom prickandes plats nummer 100. Det var nästan lite KFIB-varning på stämningen under vårt pastaintag efter loppet.

* fast det är roligt vara svensk utomlands, som idag när jag ropade "lycka till!" och gick ett glatt "detsamma!" som svar från paret med svenska flaggor

** som jag inte nämnt så mycket om då resultaten varit lite sådär (samt att jag arrangerade förra veckan)

Långt om skidor

Mycket skidor har det blivit den här veckan, i torsdags for jag med Lennart och en av hans träningskompisar upp till La Vattay och avverkade 18 km i skymningen. Det hade regnat i början av veckan men torsdagens väder kompenserade för allt. När vi hade nått utsiktspunkten var solnedgången precis så långt kommen att himlen ovanför alptopparna var helt rosa och Mt Blanc var den enda topp som hade sol på sig. Skidorna var bland de bästa jag haft (vad skulle jag då skylla på när jag gled ikapp utför men blev frånåkt uppför??) och jag kan bara tacka Lennart som har utsett sig själv till min personliga vallare. Av transportskäl är det smidigast att ha mina skidor hos honom men jag kan knappt med det eftersom det innebär att de kommer nyvallade varje gång det är dags att åka…

I lördags var det dags igen, vi hade befarat fulla spår pga skollov men kanske tog folk tillfället i akt att åka längre bort för jag var helt ensam längs långa spåret och trivdes på skandinaviskt vis utmärkt med det - jag vet ännu inte vad man säger på franska när man vill åka förbi någon, det oartiga svenska Hepp (som jag dock sällan behövt använda i Sverige) funkar nog inte så bra. Skidorna fick faktiskt behålla samma valla som sist och i den smältande snön var de inte lika perfekta, men ändå helt okej och jag knatade ihop 40 km, där de två sista enbart var för att spränga strecket. Smått deprimerande insåg jag efter 22 km att jag hade en längre kilometertid än när jag sprang Lausanne halvmaraton - vilket osökt får mig att tänka på att jag just anmält mig till Geneves dito den 6 maj.

Om jag i lördags förmiddag vetat att telemarkskursen i Crozet äntligen skulle komma igång idag hade jag kanske åkt lite mindre, piggare ben hade inte varit fel. Men riktigt kul var det med telemark och jag vill definitivt fortsätta och lära mig åka! Svårt var det, men det allra svåraste - knäböj till trots - var nog att acceptera att vara nybörjare och se alla små-Jofas svischa förbi på sina "vanliga" utförsskidor.

Jag kände mig nästan osannolikt hurtig men min kropp kommer nog att tacka mig imorgon för att jag gick iväg med den till simhallen efter skidåkningen för att låta den plaska sig fram några längder. Bara för att traska hem till en luuugn kväll i stearinljusens sken, kontemplerandes det faktum att jag verkligen måste ta tag i jobbsökandet nu efter antydningar om att CERNs ekonomiska läge är rätt kärvt…

Torra fakta

Redan i gårdagens kommentar beskrev jag halvmaraton-upplevelsen lite kort men tänkte ändå tillägna ämnet ett helt eget inlägg. Resultaten har nu kommit och faktiskt står nettotiden, 1.39.10 med där. Det hela känns ytterligt viktigt eftersom 1.40 efter drygt halva loppet blev den gräns jag sprang på och som på slutet fick mig att hålla ett km-tempo på strax under 4.30 istället för de tidigare ca 4.45-55.

Jag satte mitt målsnöre vid 20 km och bestämde mig för att den sista kilometern skulle gå på vilja. Lite grymt tycker jag dock det var med flera reklambågar över upploppet; jag spurtade till den första bara för att upptäcka att det var fem kvar innan mållinjen. Men skam den som ger sig, inte läge att sakta ner inför publiken:).

Placeringsmässigt slutade jag på en 18:e plats av 131 seniordamer, eller 53:a av totalt 893. Om man dessutom skulle räkna på nettotiden (vilket jag envisas med) blir motsvarande siffror 17 respektive 47.

Upplevelsemässigt var det också riktigt trevligt, vädret var kanon - nästan på gränsen till för varmt - och omgivningarna gick inte att klaga på med vinodlingar på ena sidan och Lac Léman kantat av alper på den andra.

Uppdatering: Lagresultaten har kommit och CERN slutade tvåa, de sex bästa tiderna räknas och faktiskt blev jag en av de sex i laget (den sista förvisso men ändå). Kanske det jag är mest stolt över:). Jag minns när jag för tre år sedan var och tittade på målgången i Lausanne marathon, då trodde jag nog inte att jag själv skulle springa och dessutom i CERN:s lag.

Whispering words of wisdom, let it be

Ja, för jag uppvisade en oanad visdom, eller klokhet, idag. Sista etappen i o-klubbens höstcup visade sig vara en poängorientering där man skulle plocka så många poäng som möjligt under 75 minuter (kontrollernas värde varierade från 10 till 90 poäng). Ganska tidigt i loppet insåg jag att det knappast skulle vara en omöjlighet att ta alla kontroller men jag sade till mig själv att jag låter faktiskt bli, 45 minuter räcker alldeles utmärkt dagen innan en halvmara. Förbluffad över min egen klokhet undvek jag t o m ganska korta avstickare, det blev visserligen lite längre än tänkt men jag kände mig nästan lite stolt där vid målet över att jag inte fallit för frestelsen. Däremot förekom en del andra fall, eller om man ska säga, mindre kloka tilltag. Redan på väg till tvåan valde jag det dumma alternativet att traversera (på svenska; korsa?) en bäck som visade sig ha sina djupa ställen. Ingen fara, fanns stenar att gå på som inte ens var hala. Men av någon anledning började jag tveka och kroppen vagga lite fram och tillbaka innan den till slut bestämde sig för att vara baktung och plums så var ungefär hela jag blöt. Tur det var en ovanligt varm dag så att jag snabbt torkade, för inte ens på dessa sydliga breddgrader är det normalt badsäsong i slutet av oktober.

Hur det gick? Jo alltså, jag hade turen på min sida och tog med 30 poängs marginal en tionde plats idag, vilket räckte precis till en delad totalseger i cupen… Man får ju inte bli tjock när poängsumman räknas samman.

Sedan spenderades det pengar, min sedan ett tag inspanade jacka inhandlades i Annemasse på andra sidan Genève. Det som från början skulle vara en riktig friluftsig GoreTex-jacka blev en något mer modeinspirerad dito i North Face:s eget material och med löstagbar fleece, i en diskret grön ton (eh). Jag tar mig friheten att vara sportnörd och beskriva mitt jackinköp, häromdagen var jag nämligen nära att klistra in lite PLC-kod här för att jag var så förbannad på att X=Pin-Pout kunde bli mindre än noll trots att denna kodrad stod i satsen IF (Pin>Pout). Shit, jag gjorde det…

På vägen hem från Annemasse stannade jag till på Les Brasseurs inne i Genève och träffade Øyvind med flera, en avskedsfest för honom som åker nästa fredag. Måste tillstå att jag kommer att sakna honom. Själv stannade jag inte länge utan intog i gott sällskap kvällens första pastaportion, för att åka hem och inmundiga den andra (pastaladda? jag!? måste vara första gången i världshistorien…) och därefter skriva på bloggen och sen…där var vi ikapp nuet och jag ska strax inta vågrät läge i snarkofagen.

Just ja, konstaterade just att nettohöjdskillnaden i loppet imorgon är två meter nedför, högsta punkten är femton meter över starten. Kuperingen ska jag nog klara av med andra ord.

Ärtor & punsch

Var det alltså dags för igår och det var riktigt trevligt, vi var cirkus 15 pers hemma hos oss och Jonas stekte säkert 100 pannkakor. Många var det i alla fall. Lite pinsamt att ingen av oss mindes melodin på Gul lyser solen men det funkade faktiskt utmärkt med Imse Vimse Spindel-melodin.

Annars har livet sin gilla gång, idag när jag kom till jobbet på morgonen hade simuleringen stått och rullat hela natten utan konstiga värden så jag är mer än nöjd. Det ska nog kunna strömma in helium i kryosystemet i LHC ändå till slut. Det är ju på mig det hänger alltihop, som chefen, handledaren och jag skojade om häromdagen. Apropå chefen tror jag det börjar dra ihop sig att skriva kontrakt nu. Men då har jag naturligtvis börjat tveka lite, tror jag står inför mitt livs första riktiga karriärval (det vet väl alla att Y är ett ickeval där man garderar sig mot, förlåt för, allt?). Vadän detta? Har hittat en post som intresserar mig mycket och som skulle hålla mig kvar i ytterligare ett till tre år, problemet är att den börjar redan i mars och det går ju emot det här med sex månaders förlängning av mitt nuvarande kontrakt. Ska ta och prata med chefen om det hela, fast egentligen tror jag inte jag behöver grubbla så mycket för de där posterna är väldans attraktiva. De uppmuntrar förvisso kvinnliga sökande och där har jag ju en fördel ifall jag skulle söka. Om än en fördel som jag inte vill utnyttja men det är å andra sidan inget jag kan påverka och ett faktum jag förmodligen alltid kommer att möta i yrkeslivet. Gäller att hålla huvudet högt och tro att det bara var pricken över i:et om jag skulle ställas inför det;).

I helgen är det så dags för Lausanne halvmarathon, tjugo över åtta blir jag upphämtad i Prégnin men inte förrän halv två går starten så det kommer bli en låång dag. Upptäckte häromdagen att loppet är verkligen halva marathon-banan, vilket innebär att vi startar vid den banans vändpunkt och därmed bara behöver springa i en riktning från A till B. Mentalt roligare än att starta på B och vända vid A för att ta samma väg tillbaka.

Skulle hetat "kortis" men...

Skulle hetat "kortis" men...

Eftersom det var så länge sen jag skrev skulle jag egentligen skriva ett långt inlägg och nog har jag saker att berätta om för att fylla detta långa inlägg, men jag.. alltså jo... äh, jag skyller på att ingen skulle orka läsa och tar det lite piano:).

Nu har alltså mamma varit här, första besöket från Sverige och det var mycket roligt att visa upp mina nya hemtrakter. Tillika roligt att få fragment från mina gamla; såsom att bläddra i Skogssport och baka potatis med kummin på.

Medan mor min såg sig om i Genève, dock hindrad från FN-besök på grund av terrorhot, jobbade jag veckan som vanligt. Helgen ägnade vi åt ganska sportiga aktiviteter; orientering i Jurabergen (La Dôle) på lördagen och vandring från La Givrine till St Cergue på söndagen. Lördagen i Frankrike (i alla fall start och mål) och söndagen i Schweiz. Vi tog oss dit via ett litet tuff-tuff-tåg och födelsedags-sms:et till fadern väckte viss avund. I övrigt hann vi med ett besök på Café du Soleil som lär vara en instituion här i stada, en tur ner i Atlas och icke att förglömma att tvätta min cykel. Tack för det och en bra helg!

Apropå Atlas och underjord for jag och chefen i tisdags iväg för att ta oss in i tunneln "på riktigt" (Atlas är en experimentstation) men den enda tunnel jag hade fått access (jag vet, svengelska...) till var den för att åka in i CERN-området utan att passera Gå, förlåt landsgränsen, så det blir nästa-vecka-göra. Nästa vecka som också ska ägnas åt mitt senaste påhitt, nämligen att springa Lausanne halvmarathon. När de frågar så snällt från löparklubben kan jag ju inte annat än att bli smickrad. Vi har ett lag på åtta personer från CERN men det är bara de sex bästa tiderna som räknas så jag behöver inte känna någon stress:).

Till sist \har hyresvärden klagat på att vi gör av med 60% mer el än i hans hus. Mycket märkligt att fem vuxna som lagar mat, tvättar mm helt oberoende av varandra förbrukar avsevärt mer än en familj med två vuxna och två barn. Men vi kan ju säga att det vi kan spara mest på är att lyssna mindre på klassisk musik i vardagsrummet. Mozart i all ära men varje dag..natt..nåja...

Tji fick pianot, mera forte! idag...

PS. Äntligen har Orhan Pamuk fått Nobelpriset i litteratur

"Ja, jag är ju egentligen ingen löpare"

Men ändå fick jag för mig att ställa upp i CERN Running Club:s årliga road race om 3 gånger 1.8 km (=5.4 km för den late). Det tog emot lite för den dåliga förloraren i mig vill ju inte ställa upp när jag inte kan vinna, men jag tänkte att just det kunde vara en bra övning. Så jag anmälde mig i sista sekund med den uppskattade tiden 25 min. Alla startade i omvänd ordning utifrån sin uppskattade tid med tanken att alla skulle komma i mål samtidigt (blev väl si och så med det). Nåväl, jag hade min kloka vän Malins valspråk om att allt går med vilja, våld och vaselin i bakhuvudet och bestämde mig för att köra första varvet lugnt (vaselin), sedan ta i lite på det andra (våld) och till sist slita med hjälp av vilja. Det blev mer vaselin- vaselin- vilja/våld där jag i första varvets avslutande backe gick om två damer, sedan höll jämnt tempo med tjejen en bra bit framför under andra och tredje varvet för att till sist intala mig att det faktiskt inte var ogörligt och därefter spurta om i allra sista backen. Så se på f-n om jag faktiskt inte var först ändå av de ganska få damer som ställde upp (och då blev jag såhär glad). Jag vill bestämt hävda att det här liksom med orienteringen mer handlade om (avsaknaden av) konkurrensen men det var i alla fall roligt att få en pokal. Den pryder nu sin plats på kylskåpet i villan i Prégnin och är i sanningens namn ganska ful (om man får säga så) men Warner har lovat att dricka vin ur den någon dag som omväxling till värmeljusglasen. Reflektionen var att mitt vinnande koncept var att hålla ett någorlunda jämnt tempo över hela varvet, tuffar på som en liten traktor. Tiden? Knappa 23 tror jag, de är inte så snabba med resultaten.

Och idag ska det lyssnas på Stephen Hawking samt funderas över vad som ska stå på listan till mor när hon kommer nästa vecka. Just ja, imorgon 6.45 går flyget till Rom!