Snyft

Jag har under året tänkt på hur jag skulle skriva ett av mina sista inlägg härifrån*; "ett av" ty det kanske inte är det allra sista. Trots att jag egentligen visste att det skulle vara fullt upp hade jag någon ambition om att räkna upp alla jag ville tacka för ett underbart år, och jag var rädd att missa någon. Nu när jag sitter här på kontoret och sorterar filer, exporterar mail, ringer hyrbilsfirmor** och bokar flygresor*** i varven mellan avsked ger jag mig inte ens på att försöka.

Men det HAR varit ett underbart år, jag vågar tillstå det bästa någonsin. De människor jag lärt känna, de upplevelser jag varit med om, de möjligheter som öppnats. En positiv derivata, många gånger även andraderivata.

För två veckor sedan tyckte jag det var bra att vännerna droppade av en efter en så att det slapp bli alla på en gång. Nu är jag inte helt säker, en utdragen process är också slitsam. Men framförallt känner jag mig otroligt lyckligt lottad; "je suis heureuse d'être triste de partir" innebär att jag har "passée un bon séjour ici". Idag blev det dock ändå mer definitivt, avskedsdrink med sektionen (något mer städad än fredagkvällens dito med vännerna) med ett riktigt fint kort, present, och flera kollegor som inte kunde komma in tittade in efteråt.

Uppbrott helt enkelt. Men trots sentimentaliteten över att lämna är det med stor tillförsikt jag styr kosan mot Paris. Nya äventyr, nya utmaningar, nya bekantskaper. Det kan bli precis hur som helst men den som har störst inflytande över det är jag själv och något ska jag väl ha lärt mig under året.

Istället för att räkna upp namn: Tack, Merci, Thank you, Danke, Takk, Dêkuji, Tak, Dank je, Kiitos, Dankschen, Köszönöm, Grazie, Grazzi, Tapadh leat, Gracias, Dziekuje... och så vidare.

* fortsättning kommer att följa, flyttad till en adress för vilken min far kan utkräva royalties

** jo, det har blivit ändrade planer och bohaget ska in i en bil på fredag morgon. Tåg kändes lite äventyrligare men all sans talade för bil så det får bli det.

*** presentkort hos Easyjet, Norwegian och SNCF står högt i kurs här:-)

Kjempegøy

Idag var tanken att Jonas och jag skulle ut och cykla efter jobbet. När jag installerat mig vid datorn i morse kom dock mailet:

"Du er klar over at dette været ikke kommer til å holde seg til i ettermiddag? Jeg er klar for å stikke NÅ ;-) "

"Öh? jag kan nog inte nu..eller var det en spøk? cykla i regn (ska det regna?) är bra vettu:-)"

"Var ingen spøk.. se på solen da! Er helt krystallklar himmel på Jura. Hva er det du er så opptatt med?"

Nej, det hade han ju faktiskt rätt i. Duschsaker? Tja, jag hade ju alla träningskläder och utan att avslöja alltför mycket detaljer kan man väl cykla som en kille ibland. Funktions-t-shirts är ju uppenbarligen det bästa man kan tänka som handduk så det fanns inga egentliga hinder för att sticka in huvudet till handledaren och fråga om jag kunde utnyttja en halv av de lediga dagarna Nu. Inga problem och två och en halv timme senare på 1668 möh: Jag frågade Jonas om det var ok att publicera bilder och konversation och fick som svar:

"Noe som kan legges til på bloggen:

J: -Erika! Her er den dammen med kumøkk jeg snakket om. Jeg sneiet borti den forrige gang jeg syklet her og da stinket jeg død og helvete etterpå.

1 time senere på samme sted på vei ned igjen:

J: -Det hadde vært tøft med et bilde av deg syklende midt gjennom den dammen så møkka spruter. Er du med?

E: -Men var inte det koshit?

J: -Nei altså.. det er ikke kumøkk..

E: -okei"

(Själv hade jag snarast tänkt mig en bildtext med en uppmaning om att lägga märke till hur gårdagens nyinköpta nagellack blänkte i solen (men det syns ändå inte så tydligt (det gör däremot macho-såret på knät)))

Hur smart detta var inför morgondagens löpartävling? Bah, utsikten gjorde det värt allt och imorgon är en annan dag:-)

Uppdatering, mail från Jonas: "Nå ser det ut til at været holder seg da, men jeg turte ikke ta sjansen. Dessuten blir man mye brunere rundt lunsj ;-)"

Uppdatering 2, meddelande från stolsryggen: "Om du är så dum att du utövar svettig, fysisk aktivitet på 1600m höjd vid lunchtid utan solkräm får du skylla dig själv". F-n.

The penultimate week

Is now. Paris har hela tiden legat långt fram i tiden men nu är det elva dagar kvar tills tåget går; "Lusse lelle, lusse lelle..." Det känns smått otroligt och det börjar bli bråttom att beta av alla "det där måste vi göra innan jag åker". Vemodigt och roligt på samma gång.

Helgen har varit mycket bra; marknad, orientering och pianokonsert i lördags, igår vandring till Reculet med T och Anders. Jag konstaterade när vi satt och tittade ut över dalen och Alperna på andra sidan att det varit "another good day", samt att "there's been a lot of good days down here". Då hade vi ännu inte haft den lyckade middagen med kompisgänget.

Nej, det kommer bli svårt att lämna och avskeden har redan börjat. Steve har åkt på semester, Jonas gör dito denna veckan, på torsdag social aktivitet med sektionen, på fredag avskedsfest och sen är det en vecka kvar. På många vis känns det mer än det gjorde att lämna Sverige för ett år sedan. Då trodde jag förvisso bara det var för ett halvår, men även om jag vetat att jag skulle vara borta i minst fyra är det mer av att avsluta ett kapitel här. Skulle jag komma tillbaka blir det aldrig lika. Å andra sidan känns det som en otrolig förmån att samtidigt känna vemod för att lämna och entusiasm inför det som kommer.

Jag funderar också på vad som ska hända med bloggen. Adressen cern2007 är ju ganska fel och det kanske är dags att runda av i alla fall? Men jag tycker det är roligt att skriva då och då, ska jag kanske låta adressfelet bero och bara fortsätta? Övergå till att skriva på engelska (då kan jag lova kortare inlägg i alla fall)? Handuppräckning :-) Undrar om resultat kan anses statistiskt korrekt om jag på svenska frågar ifall jag ska byta språk till engelska...

Kortfattat

Hemskt dålig har jag varit på att skriva. För att stilla mitt samvete kommer en kort resumé och prevision. Landade igår efter tio dagar i soliga Sverige på kurs. Lärorika föreläsningar, givande möten och spännande erfarenheter såsom samtidig turist och guide i hemlandet. Träffade vänner och har nästan tagit beslutet att springa Stockholm Marathon nästa år.

Nu åter i det vanliga livet, men det känns mer som att det är nu det nya börjar. Sista flygningen hem till Genève (för denna gången, who knows what comes) och om arton dagar går tåget till Paris. Redan denna vecka är det dags för de första riktiga avskeden... Dessutom dags för andra mötet med Fuglesang som kommer hit och håller föredrag på torsdag.

Hallå omvärld eller un goût de luxe

I torsdags bestämde vi oss slutligen för att åka nedåt Monaco över helgen, Steve och jag. Med rätt musik laddad och bagageutrymmet till brädden fyllt med löparkläder, högklackat, badkit och klätterrep for vi söderöver sedan vi slutet jobbet på fredagen. Efter en natt längs vägen närmade vi oss Cannes via slingriga vägar genom les Alpes Maritimes och jag fick med någon halvtimme kvar klart för mig att det visst var filmfestival på gång i staden. Kändes ju lite pinsamt att inte ha koll på det, något som ytterligare späddes på när jag bläddrandes i Rivierans veckomagasin insåg att

"Steve, det är ju Grand Prix imorgon..."

Nu var tydligen mitt resesällskap mer välunderrättad än jag men syftet med resan hade ändå aldrig varit dessa två evenemang och därför hade vi inte riktigt tänkt igenom att logi kunde bli ett problem. Glatt obekymrade tog vi oss till Nice och insåg att hotellen mer än dubblat sina priser denna helg. Vi hittade en dörr med skylten hotell och ett telefonnummer att ringa, chansade på det och stod senare med ett rum i centrala Nice för 60€ natten. Jag tror bestämt det kallas flyt och mina kollegor här hemma bara skakade på huvudet; "c'est plus que de la chance ça", samtidigt som de konstaterade att det var i det närmaste syndigt att omedvetet åka på en dylik semester. Jag vågar tro att de kan få medhåll...

Med denna tur stannade vi två nätter i Nice och lät Monaco GP bli en dagsutflykt. Inträdet kändes väl saftigt men det var nog lika givande att uppleva loppet på tv-skärmen, på en uteservering samtalandes med två amerikaner och dånet från bilarna i bakgrunden.

Ett par joggingturer längs stranden hann vi med, klättringen reducerades dock till att ske billedes men repet var ju med upp i alla fall. Vi for hem genom Italien via Mont Blanc-tunneln och hann således med fyra länder på tre dagar.

En helt fantastisk helg helt enkelt. Och denna vecka blir mycket kort, endast en förmiddag på kontoret; Anders S kommer ikväll och jag är ledig från nu till och med torsdag lunch då flyget går till Sverige för CERN Accelerator School. Tio dagar i Sverige och det kan faktiskt vara den längsta Sverigevistelsen under de tre kommande åren. Spännande ska det i alla fall bli att besöka sitt hemland tillsammans med många som aldrig varit där förut, jag tror att jag kommer se mycket nytt. Eller mycket gammalt men på nytt sätt.

Voiture 08: Place No 31. Assis non fumeur. Fenetre

Nu har jag den! Min enkla biljett till Paris låg i brevlådan idag och är nu i säkert förvar i bokhyllan. Det är på riktigt.

Jag måste erkänna att jag nog lägger mer tankekraft på Paris än Genève just nu (eller i alla fall i närheten, har börjat bli ganska bra på att leva i nuet också). Till exempel har jag nästan hittat vilket internet- och mobilabonnemang jag ska ha och som ursäkt för att lägga tid på det använder jag att jag lär mig franska. Conditions générales hit och notions légales dit.

Faktiskt har t o m packandet börjat så smått. Bröderna kommer i helgen och den ene har med sig saker hit från Sverige emedan den andre får ta med sig till Paris. Ett planerande blir det; vilka saker vill jag ha i Paris från början men kan avvara nu (köksprylar, filtar mm), vilka behöver jag inte förrän senare och kan skicka med besökande vänner (vinterkläder, trekkingskor - jag ska lämna friluftsprylar till förmån för partykitet, vad händer?) och vad ska jag ta med från början. Lyckligen har jag flytthjälp av Anders S som gör sin andra flyttinsats för året. Tillfälligheternas vägar äro outgrundliga som vi ju alla vet att det heter.

Veckan som gick var lugn och trevligt, begreppet ladda om kan appliceras på många sätt. I lördags caves ouvertes i grannbyarna, med en reklamplansch som skulle kunna passat på Systemet: en glödande korkskruv med texten "20 ans" (20 år).

Som sagt, brödrabesök med Italienvisit i helgen - det rullar på och snart bär det till Sverige igen för en dryg veckas kurs. Installerade Matlab och ett simuleringsprogram på ett gäng PC:s idag och ser riktigt fram emot kursen!

Den som har svårt för osvensk* skrytsamhet ska sluta läsa här

Idag var det dags för mitt livs andra halvmara, nämligen den i Genève. Förberedelserna denna gång var om möjligt ännu mindre omfattande än förra gången och inskränkte sig till att jag valde mellan- istället för långa banan på lördagens orientering** samt stannade hemma och åt pasta med mineralvatten med Steve igår kväll istället för att gå ut och äta någon annan italiensk fembokstavsrätt med ett glas rött.

Nej, min uppladdning skulle knappast passa i en fitnessbok, från tisdag till fredag fick jag in femton timmars sömn, en halv flaska vin, en resa till Paris och tre - förvisso lugna - träningspass och det är nog underkänt på mer än en punkt. Poängen här måste vara att visa att jag ändå är en sann idrottare som framför alla preventiva ursäkter jag kan för en medioker insats. Generellt något mindre "fit" än i Lausanne i höstas, kan det sammanfattas med att mitt trygghetsmål var att klara 1h50 till skillnad från de knappa 1h40 jag gjorde då. Detta var vad jag intalat såväl mig själv som andra och det ifrågasattes inte från någotdera av hållen.

Så på bussen till start började jag räkna på det; ca 5 min/km skulle ge 1h45 och och 4.45 skulle räcka till 1h40. Tja, om jag hade gjort det en gång skulle det väl inte vara omöjligt igen? Det sitter ju ändå bara i huvudet så varför intala mig att jag inte kan?

Sagt och gjort, placerade mig lite längre fram än förra gången varför första kilometern gick på 4.30. Hm, lite oroväckande fort men jag kunde sakta ner lite senare om så krävdes. Knappa nio minuter efter två kilometer och jag tänkte åter att som det ända bara sitter i huvudet kan jag ju tugga på, det skulle leda till en sluttid på 1h35. Eftersom en halvmara i mitt huvud är 20km så var ju 10% gjorda och då jag brukar mala på likt en traktor i samma tempo kunde jag lika väl välja ett hyfsat bra sådant.

Huvudet, huvudet, åter huvudet. När en mil var avklarade på knappa 45 kunde jag inte se att något annat än huvudet skulle hindra att även den andra kunde gå lika fort. När fysiologin talar mot får psykologin tala för. "Vilja, våld och vaselin" är ett uttryck jag använt förr i sammanhanget och jag bestämde mig för att satsa på vilja de första 20, sedan våld om så krävdes, emedan vaselinet skulle få vänta till efteråt.

Ett kilometertempo på 4.30 ger en marginal på tre sekunder för att klara 1h35 som nu blivit det nya målet. Det var inte mycket att spela på och en svacka inföll mellan 13 och 14 km, men det var bara att öka. Märkligt dock hur det som vid den tiden känns som en ökning bara är en ökning i ansträngning och inte i hastighet...

Hur det gick då? 1.34.38 och sextonde tjej och jag tänker helt osvenskt säga att jag är stolt. Denna stolthet gäller främst psyket för jag trodde inte viljan skulle vara så stark. Tiden i sig är inte enorm men med den inställning jag hade tidigare är jag nöjd! Jag har den fysik jag har och väl på startlinjen är den inte mycket att göra åt. Faktiskt kan jag inte låta bli att undra vad som hänt om jag bestämt mig för 1h30 istället, jag var i sanningens namn inte helt utpumpad efteråt. Eller är det kanske maraton som gäller nästa gång? Fast det lockar inte så och då måste man faktiskt förbereda sig rätt seriöst...
En erfarenhet från dagen var att nästa gång ska jag lägga mer tid på att ladda iPod:en. Det ska bli mer Ebba Grön, E-type och 80-talsdisco istället för Lisa Ekdahl och Bo Kasper. De sistnämnda i all ära men det behövs nog ett högre bpm...

Nu har jag fått skryta av mig lite och kan ge mig ner på stan och träffa några vänner för middag. Bland de vännerna är dessutom Steve som har betydligt större anledning vara stolt efter att halvskadad trippat in på 3.11 på en full mara, dessutom prickandes plats nummer 100. Det var nästan lite KFIB-varning på stämningen under vårt pastaintag efter loppet.

* fast det är roligt vara svensk utomlands, som idag när jag ropade "lycka till!" och gick ett glatt "detsamma!" som svar från paret med svenska flaggor

** som jag inte nämnt så mycket om då resultaten varit lite sådär (samt att jag arrangerade förra veckan)

En helg till ända

Det blev en helg av det här med. Värmeböljan har slagit till och det är klart att det är trevligt när det är varmt och skönt, men jag vågar inte tänka på hur det ska bli i juni när aprilvärmen håller just juninivåer. Pust.

I fredags blev det halvt spontant middag med nio personer hemma hos mig och i lördags var det säsongspremiär för CERNs O-cup där jag inte inledde storstilat. Resultaten har inte kommit än men jag blev i alla fall inte bättre än trea och högst sannsyveligt sämre än så. Det var roligt i alla fall men jag är glad att det inte var några veckor senare för då hade det förmodligen varit stört omöjligt att såväl se som ta sig fram i skogen.

På kvällen var det teater igen; för några veckor sedan regisserade min chef en pjäs och den här gången hade han huvudrollen i en pjäs om en dag ur den franske filosofen Diderots liv. Jag har inte sett en enorm mängd teateruppsättning så mitt omdöme är kanske inte det mest tillförlitliga men jag tycker den var riktigt bra och kommer definitivt minnas teaterupplevelsen länge. Det underlättade förmodligen att jag var van vid just den franskan också.

Idag var det prébalisage inför nästa veckas organiserande av CERN O-cup, dvs uthängning av snitslar. Kartan stämde riktigt bra så det var inga problem och kan nog bli roligt nästa vecka. I morse kändes det faktiskt lite motigt att ge sig ut i skogen istället för att följa med några vänner på vandring i Alperna, men väl ute var det riktigt kul. Vädret var sedan så bra att jag tog en spontantur på inlines ut till Mies och hade lyckan att ramla in hos Thorsten och Serena just innan de hunnit ge sig ut på utflykt. Marcus var märkbart större än sist jag såg honom men fattas vore väl annat när ungefär halva hans liv har fortflutit sedan dess.

Så ännu en vecka slut alltså, ska stöka iordning lite här i lägenheten så att insidan matchar utsidan; de tvättar fasader och kanske ska fönstren som står uppallade på gården sättas in istället. Det är ett under att de ihärdigt lekande barnen inte haft sönder något av dem än.

Säsongsavslutning

Idag var jag ledig och var förmodligen med om min vårligaste skiddag någonsin. Cyklade i t-shirt till Prevessin på morgonen där jag blev upphämtad för att åka till Les Contamines och åka telemark en heldag som avslutning på kursen. Jag hade inte väntat mig så bra snö som det faktiskt var och framförallt förmiddagen var riktigt bra. Det var en skidkurs i två steg kan man säg, dagens instruktörer gick en skidlärarkurs för våra "vanliga" instruktörer, i franska skidförbundets regi. Övningarna ledde till de märkliga slutsatserna att jag åkte bättre såväl med uppknäppta pjäxor som utan stavar så det kanske är så det får bli.

Roligt har det i alla fall varit att gå en skidkurs på franska, även om det blir lite märkligt ibland; jag förstår vad de beskriver men jag missar ofta den vitala detaljen huruvida det de beskriver är hur man ska göra eller hur jag gjorde och som därmed var fel. I år blev det tyvärr bara totalt fyra kurstillfällen, men jag har lovat att - och blivit lovad att få - komma tillbaka i januari nästa år för en veckolång kurs. Bara att hoppas på att det går att lösa med ledighet.

Apropå ledighet postade jag igår mitt jatack till erbjudandet om posten med den märkliga titeln "Doctor of Philosophy in Physics". Hm, hur kan något som alltid verkat så otroligt främmande kännas så väldigt rätt? Samma brev innehöll intyget på examen från LiU så nu är det nog verkligen klart... En rolig detalj i detta postande var att jag samtidigt skickade ett brev åt en kamrat i samma syfte; påskrivet jobbkontrakt. Jag hoppas verkligen att denna detalj är något vi lite sentimentalt kommer le åt tillsammans någon gång i framtiden. Inte ska det vara så omöjligt hålla kontakt med vänner med hjälp av det dära världsomspännande nätet vi alla är snärjda i?

Prevessin road race

CERN running club har ju sitt årliga road race, det som jag var med på i höstas. Om man tycker det blir lite endimensionellt med enbart löpning går det fint att arrangera ett eget road race i någon sorts triathlon-form runt CERN Prevessin. Förvisso inte i tävlingsform, men sagda djävul flyger ändå lätt i en när tillfälle ges; såsom idag när Jonas testkörde sin nya racercykel, Steve sprang och jag körde inlines med stavar runt runt inne på området. För den som betraktade det hela måste det sett lite förbryllande ut när vi varvade med olika frekvens. Nästa gång ska vi sätta mig som höll mellanhastigheten att köra motsatt håll så får vi fler möten.

På hemfärd från CERN på inlines blir skillnaden mellan Frankrike och Schweiz mycket kännbar; asfalten håller betydligt högre kvalitet i det sistnämnda landet…

Och så borde jag packa, egentligen behövs bara en omgång snygga kläder och en omgång OL-kläder till Aleträffen, men jag funderar lite sporadiskt på om något kan tas hem till Sverige för gott (är näst sista gången jag åker dit innan flytten går till Frankerriket) samtidigt som jag dricker kaffe och tycker det är skönt att inte ha gått ut ikväll. Ursäkten att planet går klockan sju imorgon får vara giltig.

Slutligen: dagens svar på vad-ska-man-ge-till-den-som-har-allt?

"Diamonds are a girl's best friend"

- It's all golden and shiny.

- And it's got your name engraved on it...

Tema: shoppingblogg

Inlines i morgonsolen - finns det bättre sätt att starta dagen? Med gott humör redan innan, härligt väder och Alphaville (Jet Set Society...) och Winnerbäck i iPod:en kan det bara bli bra.

Jet Set Society, jo, jag ska utfärda handelsembargo med mig själv. Igår när jag skulle handla mat på Coop kom jag ut med en slips (Coop i Schweiz är mer som Åhléns i Sverige) och tre flaskor vad jag hoppas är hyfsat vin (till mitt försvar kan sägas att jag även fick med det jag faktiskt skulle ha). Fortsatte i samma anda idag när jag följde med T till Intersports rea. "They are very much you..." gjorde att jag blev såld och fick mig att helt bortse från kommentaren "...but how many pairs of running shoes do you have?" angående de knallgröna trailskorna som därmed lade sig i varukorgen. Just terrängskor har jag ju inte förr och…tja. Första icke-Saucony-löparskorna på säkert tio år. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi i alla fall komma över tax free-gränsen och lärde oss den proceduren: bil tillbaka till franska gränskontrollen för stämpel, U-turn In No Mans Land (vilken filmtitel!) mellan de båda kontrollerna och tillbaka till affären. Hämta ut pengar och så åter igen till den schweiziska kontrollen för att betala in oss. En luttrad tulltjänsteman menade på att vi prickat summan just mellan att få tillbaka fransk men inte betala schweizisk moms, så att han slapp jobba mer och vi var nöjda och glada.

Solen skiner än och jag utnyttjar dagen till att städa, fixa och dona. Samt skatta mig lycklig att folk här inte talar svenska; fönstren är vidöppna och när Björn Rosenström strömmar ur högtalarna är det nog lika bra de inte förstår...oops, nu blev det Dolly!

Nu ska vi strax ut på restaurang, jag ska agera chaufför och det passar utmärkt inför morgondagens tidiga längdåkning.

La neige fraiche ou bien un week-end polyskiant

Efter onsdagens snabba beslut att fara till Verbier kom torsdag och tanke försattes i handling. Bara knappt två veckor efter middagen i Stockholm återsåg jag Malin i en veckohyrd lägenhet i Verbier. Mycket glädjande att se hur hennes gäng från Zürich-tiden lyckats boka in en skidvecka och stråla samman från London, Stockholm, USA, Schweiz mm - 25 personer med lite bihang och annat löst folk. Det är så man ska göra för att hålla kontakten. De flesta av dem hade jag faktiskt träffat innan på Malins 25-årsfest i Zürich i juli så även för mig blev det en känsla av återseende.

Fredagen innebar alltså utförsåkning med "skis de piste", snöförhållandena var kanon men tyvärr var sikten dålig. Malin och jag uppfyllde fördomar om tjejer som sitter och snackar istället för att åka skidor, men jag kan ta det när det var tack vare långlunchen som jag kunde ta telefonsamtalet med kallelsen till intervju i Södertälje nästa fredag. Jo, dags att flyga igen alltså. Tur att samtalet inte kom någon halvtimme senare när vi tolkade snöskoter på grund av att en lift var avstängd. Skrev jag på grund av? Jag menade såklart tack vare.

Min ursprungliga plan var att följa med in i kaklet på fredagskvällen, såsom det uttrycktes. Jag insåg dock att den hastigt inplanerade Sverigeresan kan komma att utesluta skidor nästa helg, vilket vore väldigt synd med tanke på att det änteligen kommit rejält med snö i Jura. Med en halvtimmes marginal till sista tåget bestämde jag mig alltså att fara åter till Genève för att kunna ägna lördagen åt längdskidor. Låter ytterst seriöst men det var det värt; det blev en långtur med "gubbarna" i skogarna runt Le Massacre. De är nog dubbelt så gamla som jag men i det gänget finns det ingen implikation från ungdom till styrka. Spåren var ganska tungkörda med nyfallen snö men med som vanligt ypperliga skidor (tack Lennart - jag har aldrig haft så bra skidor en hel säsong!) var det en underbar tur. Det blev väl en 30 km inkluderat lite off pist för att komma till chalet-en där vi stannade till för en kopp te. Kanske blir det en ny tur på tisdag kväll, traditionen bjuder att det någon gång per år görs en utflykt med fondue. Kan bli spännande, jag som notoriskt undviker att äta under träning med risk att må illa ska smälla i mig en fondue mitt under passet. Å andra sidan lär väl alla vilja ta det rätt lugnt på tillbakavägen…

Något försenat efter den förlängda skidträningen träffade jag Malin igen, som nu kommit till Genève för att därifrån flyga till Paris och vidare till Singapore. En fika hemma i lägenheten innan hon tog bussen till flygplatsen och jag klämde in trötta skidben i tighta jeans och stolpade iväg till inflyttningsfest i svenskarnas µ-lägenhet* i centrala Genève.

En fest som blev någorlunda lugn för att orka med helgens tredje skidtyp; telemark. Nog olugn för att uppleva den första sommarnatten, vilket förmodligen kommer kännas ikväll i och med att jag blev hämtad utanför dörren halv nio för att åka till kursen i Crozet. Växlande sol och vind men mest av det förra och riktigt härliga förhållanden. Men åh vad lätt det ser ut när instruktörerna svänger ner i lössnön och åh vad frustrerande det är att på sin höjd klara en telissväng och resten av biten mest kämpa för att hålla sig på benen. Det ryktas om heldag i franska alperna om några veckor och jag har halvt om halvt lovat att vara med på den veckolånga kursen nästa vinter, även om jag inte bor i här. Kan ju nästan gå söndagskursen också för så som jag pendlar till Stockholm i år kan jag väl pendla till Genève nästa år...

Så långt det blev, tack för tiden. Nu ska jag pusta ut lite efter en intensiv men härlig helg, och så roa mig med lite ansökningsbrev…

*Den här är så nördig att jag nästan vägrar förklara. Var smart, begrip. Ledning: Tänk. (Det underlättar om man gått på LiTH)

Det händer grejer

Hastigt och lustigt blev det Verbier inbokat på fredag, sätter mig på tåget imorgon kväll och landat drygt två och en halv timme senare i Malins sällskap. Väska och skidfodral är packade, tågkort säkert instoppat i plånboken och ledigt taget.

Med andra ord dags att störta i säng, har ett telefonintervjue på norsk att ta hand om imorgon och ska samla ihop krafterna till det. Eventuellt une discussion en français aussi men det är ännu oklart. Tog saker och ting i lite fel ordning och bokade in Verbier-resan efter detta samtal varpå det senare fick ombokas, vilket knappast kan rankas särskilt högt på den taktiska skalan.

Och så lite mer good news, registreringsbekräftelsen har landat i inboxen och den här gången är inte länken till CERN Accelerator School i Sigtuna i juni medvetet felaktig.

En dag i trons tecken

Morgonandakten var marknaden i Ferney, där jag inte varit de senaste lördagarna och min stamförsäljare såg nöjd ut över återseendet.

Nästa aktivitet för oss ortodoxa var längdskidåkning. När folk gick runt i shorts och t-shirt åkte jag med Lennart och en bekant till honom för att åka skidor i Jura. När Jonas senare på kvällen beskrev sin cykeltur med "spots of snow on the track" kände jag att det lika gärna kunde varit min skidtur han pratade om. Nåväl, riktigt så illa var det inte men snön var ömsom vit, ömsom hård och genomskinlig, ömsom svart, rund och benägen att repa skidorna. Men på det hela taget en mycket trevlig runda med tussilago vid sidan av spåret.

Den därpå följande punkten var en hyllning till den näst intill heliga chokladen, i form av chokladfestival i den mycket idylliska villaförorten Versoix. Alltför lång kö till chokladfabriken Favarger gjorde att T, Steve och jag skippade rundvandringen men fick vårt lystmäte i utställningstältet där diverse fabrikanter presenterade - och framför allt sålde - sina egna delikatesser.

På kvällen blev det nästan religiöst på riktigt då jag iklädde mig grön skjorta och orange tröja för att till St Patricks ära höja en skål tillsammans med ovan nämnda vänner. En inte alltför sen kväll som möjliggör besök på bilmässan imorgon innan - förhoppningvis - de alltför stora åskådarskarorna anländer.

Ketchupeffekt

Regnet smattrade mot rutan i morse och dödade det sista av den redan svaga motivation inför skidutflykt som vi* gemensamt kunde uppbåde igår. Det vore dock tragiskt att till på köpet sitta och betrakta det knappt snötäckta Jura själv så Steve och T kom på spontanbrunch.

Sedan ordnade dagen upp sig rätt bra; jag fick åka med Roderik och Sandra till La Vattay för att åka längdskidor. Det var töväder och de som åkte klassiskt var förmodligen lika avundsjuka på fästet under mina skateskidor, som jag var på det glid de måste haft med sina bakhala klassiska. Men det var hemskt trevligt ändå och nästan 25 km blev det till slut, även om det inte gick något vidare fort trots idog kolhydratuppladdning i veckan… De som kolhydratladdat "på riktigt" inför det klassiska långloppet Transjurassienne (med i Worldloppet) idag var nog riktigt besvikna, loppet ställdes in vilket säger en del om snöläget.

Kvällen har sedan varit ytterst lugn, jag är ensam hemma och myser med bad, levande ljus och jazzmusik. Skönt för trötta ben och huvud.

*T, Steve, Jonas, Kirsten och jag

PR

Idag var vi kulturella i Genève och tittade på teater, Fahrenheit 451 på engelska. Jag funderade lite på vad jag skulle kunna säga på CERNs presentation under LARM på tisdag och kom fram till att ett bra exempel kunde vara att beskriva helgen såsom den verkar arta sig*. En fredag där dagen spenderas på arbetsplatsen där kollegorna doktorander och professorer, och kvällen alltså innebär teater tillsammans med vänner från England, Frankrike, Italien, Malta, Sverige och Österrike. En lördag med närmare heldag i längdspåren i Jura följt av middag med norrmän och en amerikanska på kvällen. Slutligen en söndag då det också vankas längdåkning inför att sätta sig på planet och dimpa ner i Stockholm framåt midnatt. Veckan som följer blir sedan en måndag i huvudstaden, tisdag-onsdag LARM i Linköping, torsdag kanske lite VSR, fredag opponering på Idas framläggning och på lördag åter söderut igen så att jag hinner åka skidor på söndag. Ja alltså, det ska nog gå att få det att låta bra**.

Saker jag inte skulle nämna däremot för att locka vore sådant som bankstrul. Man har ju hört att Schweiz ska kunna sådana saker men icke… Jag var ganska nöjd när jag gick till Stora Banken och talade om att jag ville stänga kontot hos dem eftersom jag fått ett mycket bättre erbjudande på ett annat ställe. De lovade att föra öve hela saldot på 48 timmar men se det gick visst inte och nu svävar mina besparingar någonstans i cyberspace mellan CERN och Meyrin och är alltså oåtkomliga under helgen. Yes. Men det kunde vara värre; en kompis berättade om hur hans franska bank helt fräckt trunkerade bort 11 000€ (ja, ni läste rätt såväl i trunkera som antal nollor) eftersom deponeringsautomaten "bara" tog emot 4 000€ per insättning vilket den inte meddelade vid insättningstillfället. Som tur var hittade han kvittot i papperskorgen…

*Det kommer nog inte bli så mycket utrymme för sådana utsvävningar dock

** Det lär bli en intensiv vecka det här, ska förbereda en opponering också… det är kul när det händer saker!:)

Vågrätt läge i snarkofagen och snyltat wlan

Onsdag: skiftsovande hos Nils i Versailles

Torsdag: extrasäng hos Anna i Solna

Fredag: soffa hos Ida och Gustaf på Östgötagatan

Lördag: bäddsoffa hos Anders i Ryd

Jag tackar å det varmaste för all gästfrihet men det ska bli ganska skönt att krypa ner i min egen säng nu.

Kom alltså nyss innanför dörren efter att ha rest hela dagen - rutten med flyg Skavsta-Paris och tåg Paris-Genève var ekonomiskt fördelaktig och flöt förvisso på bra men det blir bra att flyga hela vägen nästa söndag. Min väl tilltagna flyg-/tågmarginal ledde i och för sig till en intressant eftermiddag i Paris…

Geneva - Paris - Stockholm

På resande fot igen alltså, morgonjoggad och klar i Versailles och snart i färd med att anträda etapp två, den som ska leda till det Stockholm som ligger strax utanför Nyköping och därifrån vidare till den egentliga staden. Tog tåget hit till Paris igår (försenat, även här är snön ett problem ibland) och ut på puben för att träffa några av Blizzardmänniskorna - "det är tredje gången du är här nu va?" - och senare även Nils som jag till föräldrarna kan hälsa mår prima.

Ikväll blir det middag med Chris och imorgon jobbintervju i hufvudstada (jorå...) innan jag åker till Linköping där kvällen ägnas åt exöl/träffa Malin/träffa Ida, helst alltihop på en gång.

Rapporten har fått grönt att gå iväg på tryck så ikväll eller imorgon skickas den. Lätt ångestfyllt, en sådan blir ju aldrig klar utan kan alltid förbättras. Jag har också fått Idas rapport nu och kan börja förbereda opponeringen om två veckor. Och sen...ja, sen undrar jag om jag inte är klar.

"It's such a perfect day…"

Det är tanken som flyger genom huvudet när man vaknar på morgonen för skidpremiären (telemarkskursen har ännu inte kommit igång pga snöbrist), tittar ut och ser regnet sakta falla ner. Bara att ta morgonduschen och tänka att det går alldeles utmärkt att glömma rådet att inte tvätta ansiktet innan man går ut, risken för köldskador är ändå minimal.

Vädret var dock ingen överraskning utan fanns med i planen från början när Steve och jag bestämde oss för att åka till Chamonix. Efter att igår ha testat att skidorna verkligen fitted in the sports car* med mig bredvid gav vi oss iväg och tyckte nästan lite synd om resenärerna i de bussar som förmodligen körde nyanlända skidentusiaster från flygplatsen. Samtidigt som det på ett egoistiskt vis kändes lyxigt att bo så nära (ca 1h) att man kan unna sig att åka även en dag när förhållandena är dåliga.

För dåliga var de; affischeringen om 40 meters sikt var en lätt överdrift och det var som att åka i en vit dimma och hoppas att man inte kom alltför långt utanför pisten. Men vad gjorde väl det; det var utförsåkning och inte den minsta liftkö. De nya skidorna var fullt funktionabla och framförallt var pjäxorna något för slalomdito så ovanligt som bekväma. Så vi fick en hel skiddag där dimman på slutet lättade och det till och med gick att se inte bara konturerna utan även sträckningen av backen.

Gårdagen innebar däremot inga större äventyr. Tog en tur till marknaden i Ferney där tomatgubben hälsade glatt; det gav viss hemkänsla att bli igenkänd på den lokala marknaden. Såg även till att till slut få ordning i mitt rum, det var ekonomiskt sett ett mycket taktiskt drag att göra det innan jag åkte till Genève för en shoppingtur, ty det kändes plötsligt mycket omotiverat att köpa något som skulle rymmas på mina sju kvadratmeter. Sju mycket mysiga sådana dock, med rödfärgat allt och fönster ut till balkongen.

*Steve, I know you're reading but I'm lazy enough to translate only the essential stuff to English…