The penultimate week

Is now. Paris har hela tiden legat långt fram i tiden men nu är det elva dagar kvar tills tåget går; "Lusse lelle, lusse lelle..." Det känns smått otroligt och det börjar bli bråttom att beta av alla "det där måste vi göra innan jag åker". Vemodigt och roligt på samma gång.

Helgen har varit mycket bra; marknad, orientering och pianokonsert i lördags, igår vandring till Reculet med T och Anders. Jag konstaterade när vi satt och tittade ut över dalen och Alperna på andra sidan att det varit "another good day", samt att "there's been a lot of good days down here". Då hade vi ännu inte haft den lyckade middagen med kompisgänget.

Nej, det kommer bli svårt att lämna och avskeden har redan börjat. Steve har åkt på semester, Jonas gör dito denna veckan, på torsdag social aktivitet med sektionen, på fredag avskedsfest och sen är det en vecka kvar. På många vis känns det mer än det gjorde att lämna Sverige för ett år sedan. Då trodde jag förvisso bara det var för ett halvår, men även om jag vetat att jag skulle vara borta i minst fyra är det mer av att avsluta ett kapitel här. Skulle jag komma tillbaka blir det aldrig lika. Å andra sidan känns det som en otrolig förmån att samtidigt känna vemod för att lämna och entusiasm inför det som kommer.

Jag funderar också på vad som ska hända med bloggen. Adressen cern2007 är ju ganska fel och det kanske är dags att runda av i alla fall? Men jag tycker det är roligt att skriva då och då, ska jag kanske låta adressfelet bero och bara fortsätta? Övergå till att skriva på engelska (då kan jag lova kortare inlägg i alla fall)? Handuppräckning :-) Undrar om resultat kan anses statistiskt korrekt om jag på svenska frågar ifall jag ska byta språk till engelska...

Ça roule

Det är tidig morgon och jag har vaknat och bryr mig inte om att ens försöka somna om. Inte är det nervositet* för dagens CERN relay race där jag ska springa i två lag som håller mig vaken, utan snarare fågelkvitter samt solen som kikar in genom fönstren varifrån renoveringsfirman så passande tagit bort persiennerna.

I måndags stod en annan sportaktivitet på schemat: Monday Night Skate som alltså är en inlinestur genom stan. Ett fenomen som jag tror startade i Frankrike och en av de allra största turerna, Pari Roller med ett rekord på upp mot 30 000 deltagare, avgår bara några hundra meter från mig varje fredag. Så många var vi inte i Geneve, snarare 300, men trevligt var det! Gatorna stängdes av tack vara polis till bils, motorcykel och inlines, och det var bara att rulla på. Eller ja… som jag befarat var väl inte tempot så att det bara var att rulla på. Snarare se till att ha koll på folk runt omkring sig samt se till att hejda sig till ett lågt nog tempo. Men det var ungefär som jag trott och då det hela snarare är ett socialt än ett sportevent såg jag det mer som nyttig lugna-ner-tempot-träning:-)

Som socialt event fungerar det dock väldigt bra. Många kommer som jag dit ensamma (den första jag pratade med visade sig som av en slump vara svensk) och jag ska verkligen se till att delta i Paris. I den staden kanske poliseskort är enda sättet att verkligen åka inlines också. Lär finnas många tillfällen till det, då det tydligen finns flera andra lopp av samma typ.

*vilket inte vore helt otroligt annars, förväntningarna är ganska höga och folk har fått för sig att jag ska vara snabb på de tusen metrarna. Hur förklara att kilometertempot brukar vara rätt lika oavsett distans och att jag snarare gör bättre i att välja en lång distans än försöka mig på att springa fort?;-)

In Love With Paris

Denna intima känsloyttring från min sida kan förmodligen få en och annan av er att höja på ögonbrynen och undra om ni verkligen kommit till rätt blogg. Men det finns omöjligt något annat sätt att beskriva de scener som utspelade sig idag och fick sin final på en parkbänk i Montmartre. Mot kontant betalning. Dyrt var det också men värt varenda öre och vi gick båda därifrån nöjda och tillfreds. Jag har blivit med…lägenhet!

En rejäl chansning, med ett enda kort på handen for jag till Paris över dagen för att försöka lösa boendefrågan. Dagen inleddes med ett besök på Imagine Eyes där vous till min lycka blivit tu (jag måste komma underfund med om det gäller även gentemot chefen) varefter jag i god tid for till 5, rue Campagne Première - gatan med egen hemsida - i fjortonde arrondissementet. Redan innan jag sett lägenheten kände jag att den måste vara ett riktigt råtthål för att jag inte skulle ta den. Kanske är jag naiv och romantisk, eller bara orealistisk (vad är skillnaden? jag nämner dessa ord nära varandra så att ni åter ska känna igen mig) som tror att jag ska få plats på sexton kvadratmeter men om jag inte var såld på studion med dess fläktkåpa innan blev jag det nu.

Över en kopp kaffe, i samma anda som en månad tidigare när doktorandprojektet diskuterades, fick mäklaren klart för sig att jag skulle fara tillbaka redan samma kväll och allt reglerades väldigt snabbt. Han fixade ett kontrakt och vi stämde möte vid en metrostation i Montmarte där nämnda parkbänksepisod utspelade sig.

Så nu känns det på riktigt. Riktigt på riktigt, nästa gång jag sätter mig på TGV till Paris, om två månader, är det med en enkel biljett. Det är ett mycket litet krypin som väntar mig och kostar gör det som sagt, men även om hyran är hög är det förmodligen inte den utan kvarteret med dess otaliga barer, bokhandlar, antikvariat, caféer och skoaffärer som i första hand kommer att ruinera mig. Jag studsade runt där i solen idag och summa summarum känns allt ofantligt bra. Ett icke oansenligt antal lägenhetskontrakt har fått min signatur de senaste åren men det här är annorlunda. Je serai parisienne!:-)

En dag som denna gjorde det absolut ingenting att hemfärden på cykel från stationen blev en prövning i hur lite luft som egentligen behövs i ett däck - "tyngden på framhjulet, älskling" - men jag är säker på att jag hade kunnat cykla på fälgen utan att märka något om det vore så…

Update: Y-programmet är Årets Teknikutbildning 2007! Det var väl det jag visste som inte tog ut examen förrän i år...

Prevessin road race

CERN running club har ju sitt årliga road race, det som jag var med på i höstas. Om man tycker det blir lite endimensionellt med enbart löpning går det fint att arrangera ett eget road race i någon sorts triathlon-form runt CERN Prevessin. Förvisso inte i tävlingsform, men sagda djävul flyger ändå lätt i en när tillfälle ges; såsom idag när Jonas testkörde sin nya racercykel, Steve sprang och jag körde inlines med stavar runt runt inne på området. För den som betraktade det hela måste det sett lite förbryllande ut när vi varvade med olika frekvens. Nästa gång ska vi sätta mig som höll mellanhastigheten att köra motsatt håll så får vi fler möten.

På hemfärd från CERN på inlines blir skillnaden mellan Frankrike och Schweiz mycket kännbar; asfalten håller betydligt högre kvalitet i det sistnämnda landet…

Och så borde jag packa, egentligen behövs bara en omgång snygga kläder och en omgång OL-kläder till Aleträffen, men jag funderar lite sporadiskt på om något kan tas hem till Sverige för gott (är näst sista gången jag åker dit innan flytten går till Frankerriket) samtidigt som jag dricker kaffe och tycker det är skönt att inte ha gått ut ikväll. Ursäkten att planet går klockan sju imorgon får vara giltig.

Slutligen: dagens svar på vad-ska-man-ge-till-den-som-har-allt?

Tema: shoppingblogg

Inlines i morgonsolen - finns det bättre sätt att starta dagen? Med gott humör redan innan, härligt väder och Alphaville (Jet Set Society...) och Winnerbäck i iPod:en kan det bara bli bra.

Jet Set Society, jo, jag ska utfärda handelsembargo med mig själv. Igår när jag skulle handla mat på Coop kom jag ut med en slips (Coop i Schweiz är mer som Åhléns i Sverige) och tre flaskor vad jag hoppas är hyfsat vin (till mitt försvar kan sägas att jag även fick med det jag faktiskt skulle ha). Fortsatte i samma anda idag när jag följde med T till Intersports rea. "They are very much you..." gjorde att jag blev såld och fick mig att helt bortse från kommentaren "...but how many pairs of running shoes do you have?" angående de knallgröna trailskorna som därmed lade sig i varukorgen. Just terrängskor har jag ju inte förr och…tja. Första icke-Saucony-löparskorna på säkert tio år. Med gemensamma ansträngningar lyckades vi i alla fall komma över tax free-gränsen och lärde oss den proceduren: bil tillbaka till franska gränskontrollen för stämpel, U-turn In No Mans Land (vilken filmtitel!) mellan de båda kontrollerna och tillbaka till affären. Hämta ut pengar och så åter igen till den schweiziska kontrollen för att betala in oss. En luttrad tulltjänsteman menade på att vi prickat summan just mellan att få tillbaka fransk men inte betala schweizisk moms, så att han slapp jobba mer och vi var nöjda och glada.

Solen skiner än och jag utnyttjar dagen till att städa, fixa och dona. Samt skatta mig lycklig att folk här inte talar svenska; fönstren är vidöppna och när Björn Rosenström strömmar ur högtalarna är det nog lika bra de inte förstår...oops, nu blev det Dolly!

Nu ska vi strax ut på restaurang, jag ska agera chaufför och det passar utmärkt inför morgondagens tidiga längdåkning.

PR

Idag var vi kulturella i Genève och tittade på teater, Fahrenheit 451 på engelska. Jag funderade lite på vad jag skulle kunna säga på CERNs presentation under LARM på tisdag och kom fram till att ett bra exempel kunde vara att beskriva helgen såsom den verkar arta sig*. En fredag där dagen spenderas på arbetsplatsen där kollegorna doktorander och professorer, och kvällen alltså innebär teater tillsammans med vänner från England, Frankrike, Italien, Malta, Sverige och Österrike. En lördag med närmare heldag i längdspåren i Jura följt av middag med norrmän och en amerikanska på kvällen. Slutligen en söndag då det också vankas längdåkning inför att sätta sig på planet och dimpa ner i Stockholm framåt midnatt. Veckan som följer blir sedan en måndag i huvudstaden, tisdag-onsdag LARM i Linköping, torsdag kanske lite VSR, fredag opponering på Idas framläggning och på lördag åter söderut igen så att jag hinner åka skidor på söndag. Ja alltså, det ska nog gå att få det att låta bra**.

Saker jag inte skulle nämna däremot för att locka vore sådant som bankstrul. Man har ju hört att Schweiz ska kunna sådana saker men icke… Jag var ganska nöjd när jag gick till Stora Banken och talade om att jag ville stänga kontot hos dem eftersom jag fått ett mycket bättre erbjudande på ett annat ställe. De lovade att föra öve hela saldot på 48 timmar men se det gick visst inte och nu svävar mina besparingar någonstans i cyberspace mellan CERN och Meyrin och är alltså oåtkomliga under helgen. Yes. Men det kunde vara värre; en kompis berättade om hur hans franska bank helt fräckt trunkerade bort 11 000€ (ja, ni läste rätt såväl i trunkera som antal nollor) eftersom deponeringsautomaten "bara" tog emot 4 000€ per insättning vilket den inte meddelade vid insättningstillfället. Som tur var hittade han kvittot i papperskorgen…

*Det kommer nog inte bli så mycket utrymme för sådana utsvävningar dock

** Det lär bli en intensiv vecka det här, ska förbereda en opponering också… det är kul när det händer saker!:)

När man kan blogga med gott samvete på arbetstid

Jojo, CERN, where the web was born. Förvisso, internet fungerar uppenbarligen men det interna nätverket, icke. Så här sitter jag och behöver jobba men kommer inte åt mina filer. Hepp.

Kan istället berätta att jag igår tittade på en lägenhet, hoppas kunna flytta in hos en italiensk tjej, Elena, i Meyrin i början av nästa år. Men det är många om och men som ska uppfyllas så vi får se hur det går.

I övrigt en liten betraktelse över gröna skyltar. I det här landet betyder inte det ett ställe där man kan köpa alkohol utan nästan rakt tvärtom (dock inte så tvärtom som man kunde önska) registreringsskyltar på bilar. Om man är utlänning, bor i Frankrike och jobbar på CERN har man rätt att ha en grönskyltad bil som man därmed slipper skatta för. I Frankrike ska alla bilar som säljs ha en godkänd CT (Control Téchnique, besiktning) inom det senaste halvåret innan försäljning. Samma krav finns inte för grönskyltade bilar. Med andra ord, om den bil man vill ha inte klarar besiktningen kan man alltid ansöka om gröna skyltar och glatt köra vidare. Ska detta tolkas som att det inte är lika noga med utlänningar?;) Denna utsvävning apropå det att jag tackade nej till att överta Theos bil när han for, vilket dock mest var av ren lathet samt snålhet då inte ens gröna bilar klarar sig utan försäkring och bensin.

Pilgrimsfärd

Det tycks mig nästan som att Prégnin blivit ett nytt Mecka då gäster står att vänta på löpande band. Men jag klagar icke utan precis tvärtom och gläder mig å det varmaste över besöken.

Får se vad jag ska fylla på listan med önskemål med tills de andra kommer, modern har bl a fått följande uppdrag (för att visa på vad som saknas här):

malen kardemumma
kummin
messmör
Salt & Blandat
soltorkade tomater
chai-te (tautologi, jag vet)
…

En lista åt andra hållet med önskemål härifrån skulle förmodligen innehålla vin, chèvre, kastanjer och…tja, det var väl det. Heja Sverige:)

Kort rapport från Rom: varmt, skönt, trevligt, god glass, lyckad semester!

Tillägnat Chris

Idag var det dags för mitt andra framträdande vid CERN O-club's höstcup, i schweiziska La Rippe. Lite kaxig med förra gångens seger i färskt minne gav jag mig på Technique Long, 5.6 km och 300 meters höjdskillnad. Låter kanske inte enormt men utan att ha räknat höjdkurvorna vågar jag påstå att 90% av höjdmetrarna var avklarade innan trean. Det var inga problem alls att följa Kent Olssons gamla råd att gå till ettan, eller i alla fall tvåan. Där det för övrigt gällde att inte hamna utanför kartan, inte nog med att det vore svårt att läsa in sig så kan man ju inte passera gränsen hur som helst; det stod France på andra sidan den spikraka stigen.

Det var lite svårare den här gången (med det inte sagt svårt) och därmed roligare, även om jag naturligtvis lyckades klanta till det här och var. Kartan med inritade vägval är fotad och publicerad, ser kanske inte så illa ut men det tvekades ofta. Vägvalet till fyran var nog i sig bra men genomförandet sådär. Femman var vad vi populärt kallar en bingokontroll, för att inte tala om tian. En glänta vid ett stigslut, hur svårt kan det vara? Fram till den försökte jag hålla mig till den gyllene regeln att alltid ta kontrollerna uppifrån, men efteråt ändrade jag taktik och det funkade bättre. Resultatet då? Ja, någon skamgräns lyckades jag inte hålla men de andra var ännu sämre på det och tänka sig blev det faktiskt inte en seger till. Nu börjar jag få lite blodad tand för höstcupen och vill ställa upp igen, kanske kan locka med mig modern om några veckor. Torde inte vara omöjligt alls.

Den tekniska redogörelsen för loppet avklarad, så lite reflektioner. Innan avfärd fick jag kommentaren "typiskt skandinaviskt" angående min kompass, mina Sportident- och Emit-brickor (är förvisso stiftklämmor på CERN:s träningar), dubbskor med mera. Att ha all utrustning för att göra något. Och det ligger mycket i det tror jag: i Sverige är det bara Orienterare som orienterar, bara Cyklister som cyklar etc. Jag har blivit förvånad över hur de som inte kallar sig orienterare ändå hänger med på lördagsträningarna. Skulle jag fråga någon hemma skulle svaret bli att "jag har ju inga kläder" och jag skulle snart hålla med om att utan nylonbyxor och med vanliga joggingskor blir det svårt. Här gör man saker man tycker är kul, strunt samma om man inte har alla attiraljer. Det är mindre pretentiöst här och ingen räds att vara blåbär.

På kvällen firades segern med ostfondue hemma tillsammans med Ludo, Oliv och Stephen. Nog för att vi fick veta resultaten först efter maten men det är ju alltid trevligt med en ursäkt.

PS. Jag vill be om ursäkt för gårdagens knasinlägg, Blogger strular och jag försökte ta bort det felaktigt publicerade inlägget. Det syns dock fortfarande och nu kan jag inte ta bort det eftersom det inte finns något objekt att ta bort. Datorer. Suck. DS.

Hur man öppnar tre bankkonton på mindre än två veckor

Sverige: Fylla i en blankett, lämna in i kassan på ICA. Fem minuter.

Schweiz: Fylla i en blankett, prata lite. "Nej tyvärr, ett halvår är inte nog för betalkort och internetbank." Tio minuter.

Frankrike: Boka tid ett par dar i förväg. Bli inkallad sisådär 30-40 minuter för sent. Skriva under minst sex olika blanketter. Prata med förmodligen bakfull bankir, tydligt fascinerad av att ha en fransktalande svenska som kund; "Du får ursäkta jag är lite långsam, lördag morgon du vet. Har du tagit med skidorna hit? Du ska väl kolla på matchen imorgon? Studera i sex år, själv orkade jag bara med fem." En och en halv timme.

Men jag gillar filosofin för att knyta ungdomar till banken i Frankrike; som tack för nyöppnandet sätter de in 20€ på kontot. Så timlönen för uppdraget blev ganska ok ändå.

posted by erika at

Ytterligare bankbryderier

När jag ska betala en räkning i Sverige loggar jag in på min nätbank, registrerar och signerar. Vips. När jag ska betala en räkning i Frankrike loggar jag in på min nätbank, registrerar och…nej, det gick visst inte alls. Funktionen att betala räkningar ingår inte automatiskt i internetbanken (vad skulle det vara bra för?) utan då får man snällt trava till banken och skriva på ett nytt kontrakt. Förlåt, två kontrakt. Ett som ger tillgång till att betala räkningar och köpa aktier, samt en modifiering av det tidigare kontraktet som drar bort aktie-tillvalet eftersom det kostar mer. Hej och hå. Någon sade att det är mycket administration i Frankrike and I've got the point.

Men det är mödan värt att fixa allt sånt där. Det lär nämligen bli till att stanna här längre. Jag tänkte ta upp det med chefen idag men han hann först och det enda som krävs för att få förlängt kontrakt är att jag kommer vara registrerad student vid LiU hela tiden. Det ska nog inte vara så svårt, om inte annat får jag väl se till att kugga DigSig:en ett par gånger… Valet står mellan tre eller sex månader till och det lutar åt det senare.

Men det är klart, det är mycket som drar hemma i Sverige också… har redan hunnit tänka på sådant som kan stilla abstinensen, såsom Linsen, VSR (lägg dem nära varann!), SOF och andra viktiga alumniarrangemang. Det allra största står dock i nära antågande och jag har ännu inte köpt biljett. Svartan, inte Svartan, Svartan, inte Svartan…

Värmen här är outhärdlig om jag inte nämnt det tidigare. Igår bjöd vi från vårt hus in hos till grannens pool och sedan blev det scones hemma hos oss som tack. Hög mysfaktor.