First impressions last

Tror jag lovade häromsistens att inte skriva så långt men det var mycket naivt att tro jag skulle hålla det. För den som inte orkar läsa mer: jag har det bra. Allt är väl. Jag pratar franska.

Dagen inledde jag och David S med att pricka av listan; carte Suisse, carte Francaise, passerkort (varför går det inte att se vettig och normal ut på sådana foton?) och schweiziskt bankkonto att gömma tillgångarna på. Insåg att jag har för kort kontrakt; kreditkort utfärdas inte för konton som varar kortare än ett år. Jag som stark förkämpe för det kontantlösa samhället får alltså springa till bankomaten ideligen. Skulle annars kunna tro att schweizarna kan det här med banker och sån,t men icke. Uppgifterna på Meyrin (Schweiz) avklarade och vidare mot Prevessin där jag ska jobba. Första gången av fyra denna dag som franska-schweiziska gränsen passerades. På minuskontot för dagen, Prevessin ligger i bushen.

Till sekreteraren för departementet – ännu en i raden av kvinnor på administrativa tjänster – för att få nyckel, papper och lite glada ord på vägen. So, the moment was there. AB/CO department! Nerför trapporna i ett hus som för övrigt får redan ett orenoverat B-hus på Campus Valla att framstå som ett arkitektoniskt mästerverk. In i korridor B och ”Hi, are you Erika!? Ah, tu parles francais, c’est super!” Och hädanefter blir franska vardagsspåket, je suis contente.

Snabbt in i bilar och för andra gången över gränsen, till Meyrins bättre lunchrestaurang. Mycket kan avhandlas på fem minuters bilfärd med bl a gruppchefen.
”Så du har sex månaders kontrakt? Du vill stanna längre? Jamen det är bättre för oss också, då ordnar vi det. Ett halvår till eller i alla fall ett par-tre månader, det är nog inga problem. Så missar du inte skidsäsongen heller. Återkom om nån månad” (om jag inte får förlängt nu har jag nog spelat korten väldigt dåligt).
”Du ska bo i Pregnin? Du kan få låna en cykel så länge. Jag tar med den imorgon. Fast det blir en herrcykel, en mountainbike. Du gillar det? Det är klart, du orienterar ju”
”Quoi?!” Han har förmodligen läst mina ansökan nyligen. Värre upp.
”Så fort det kommer en ny – tjej dessutom, ni är så få - måste man ju söka på nätet. Det var massor av träffar." Lunch med detta positiva gäng människor, med deras tempo har jag nog chans att bli hyfsad på franska, dessutom är de flesta infödda. Och för andra gången idag:
”Men du är ju inte blond?” Vad svarar man på det; ”Well, in some ways I surely am”…? Är för övrigt inte enda tjejen i gruppen, Isabel också men hon är nog en femton-tjugo år äldre. Vilket förmodligen höjer medelåldern en aning, så åldersmässigt känner jag mig hemma. Ja egentligen vad gäller könsfördelning också, är ju ändå teknolog.

Delar kontor med Benoit som är fransman och Theo som är norrman, också technical student. Det blandades vilt mellan de fyra språken; franska, engelska, svenska och så norsk. ”Du får heta Céline till en början, det hette hon som satt här förut.” En snabb genomgång av programvara och exjobbsprojekt dessutom. Undrar om något gick in i en slutkörd hjärna. Blev kvar lite för länge för att hinna köpa mobil idag, får bli senare projekt. Fjärde gången över gränsen liftade jag med en okänd man av lika okänd nationalitet (säg inget till pappa, han blir så orolig då). Sitter på tåget mot Mies nu, trött men otroligt nöjd, hade vaga föreställningar om denna första dag men känner att det inte kunde börjat mycket bättre. Köpte förresten tågkort idag, i avsaknad av fast adress angavs järnvägsstationen… Men boendefrågan verkar lösa sig och jag hoppas på svenskkollektivet hos David och Per för nästa vecka. Och imorgon flyttar jag till Roderik, stort tack till Thorsten och Serena för de här dagarna - och för att jag fick följa med på ett jättetrevligt "gardenparty" igår!

Sorry. Nästa gång ska bli kortare.