När orden inte räcker till

Ibland finns det bara inte ord att beskriva verkligheten. Som den här morgonen. Den inleddes på över 1500 meters höjd, klockan var satt för att inte missa soluppgången kl 05.38 men det behövdes inte; den tämligen obekväma sovställningen utan liggunderlag på en ängssluttning i Jurabergen garanterade att sömnen bara skulle bli några få timmar. Men vad gjorde det när reveljen utgjordes av koskällor och gryningsljuset färgade bergen alldeles blå? När de vita stackmolnen skingrades för att visa toppen av Mont Blanc och när den röda solen slutligen kom att speglas i Lac Léman?

Här ska jag inte ens försöka mig på att beskriva mer för orden kan inte göra upplevelsen rättvisa. Förhoppningsvis får jag tag i bilder snart och kan lägga ut någon.

Episoden ovan tilldrog sig under det som från början var tänkt bli en vandringstur men då vi blev så sena slutade med en halvtimmes promenad från parkeringen till stugan "Chalet du Sac" mitt inne i en kohage, 1380 möh. De sista höjdmetrarna avverkades någon gång under de sena nattimmarna i ett tempo som nog gjorde det hela till en tuffare prestation än vad någon av oss tolv insåg då. En majoritet fransmän och även om de kan engelska var jag återigen glad att ha - och få öva - språket. Att kunna hänga med i sammanhangen, hur skulle jag t ex annars förstått försvaret "Men jag har värmt upp med en öl" när några påpekade att det kanske inte var helt lämpligt att öppna en flaska rött vid halv åtta på morgonen? The french way of hiking?

Vi hann till och med med att frysa lite och det kändes i det närmaste som en ynnest efter de senaste veckorna. Nere i le Bassin Lémanique återställdes dock ordningen igen, luften här står still och lunchgrillningen hos grannkollektivet som har pool satt fint. Ryggen värker från nattsömnen men Daniel i kollektivet menade att jacuzzin hjälper mot det så det kanske får bli premiär för den ikväll.

Återigen en lyckad helg alltså. Kanske nyhetens behag som får mig att trivas såhär bra, men alla skäl är goda utom de dåliga.