Idag var det dags för mitt andra framträdande vid CERN O-club's höstcup, i schweiziska La Rippe. Lite kaxig med förra gångens seger i färskt minne gav jag mig på Technique Long, 5.6 km och 300 meters höjdskillnad. Låter kanske inte enormt men utan att ha räknat höjdkurvorna vågar jag påstå att 90% av höjdmetrarna var avklarade innan trean. Det var inga problem alls att följa Kent Olssons gamla råd att gå till ettan, eller i alla fall tvåan. Där det för övrigt gällde att inte hamna utanför kartan, inte nog med att det vore svårt att läsa in sig så kan man ju inte passera gränsen hur som helst; det stod France på andra sidan den spikraka stigen.
Det var lite svårare den här gången (med det inte sagt svårt) och därmed roligare, även om jag naturligtvis lyckades klanta till det här och var. Kartan med inritade vägval är fotad och publicerad, ser kanske inte så illa ut men det tvekades ofta. Vägvalet till fyran var nog i sig bra men genomförandet sådär. Femman var vad vi populärt kallar en bingokontroll, för att inte tala om tian. En glänta vid ett stigslut, hur svårt kan det vara? Fram till den försökte jag hålla mig till den gyllene regeln att alltid ta kontrollerna uppifrån, men efteråt ändrade jag taktik och det funkade bättre. Resultatet då? Ja, någon skamgräns lyckades jag inte hålla men de andra var ännu sämre på det och tänka sig blev det faktiskt inte en seger till. Nu börjar jag få lite blodad tand för höstcupen och vill ställa upp igen, kanske kan locka med mig modern om några veckor. Torde inte vara omöjligt alls.
Den tekniska redogörelsen för loppet avklarad, så lite reflektioner. Innan avfärd fick jag kommentaren "typiskt skandinaviskt" angående min kompass, mina Sportident- och Emit-brickor (är förvisso stiftklämmor på CERN:s träningar), dubbskor med mera. Att ha all utrustning för att göra något. Och det ligger mycket i det tror jag: i Sverige är det bara Orienterare som orienterar, bara Cyklister som cyklar etc. Jag har blivit förvånad över hur de som inte kallar sig orienterare ändå hänger med på lördagsträningarna. Skulle jag fråga någon hemma skulle svaret bli att "jag har ju inga kläder" och jag skulle snart hålla med om att utan nylonbyxor och med vanliga joggingskor blir det svårt. Här gör man saker man tycker är kul, strunt samma om man inte har alla attiraljer. Det är mindre pretentiöst här och ingen räds att vara blåbär.
På kvällen firades segern med ostfondue hemma tillsammans med Ludo, Oliv och Stephen. Nog för att vi fick veta resultaten först efter maten men det är ju alltid trevligt med en ursäkt.
PS. Jag vill be om ursäkt för gårdagens knasinlägg, Blogger strular och jag försökte ta bort det felaktigt publicerade inlägget. Det syns dock fortfarande och nu kan jag inte ta bort det eftersom det inte finns något objekt att ta bort. Datorer. Suck. DS.
Det var lite svårare den här gången (med det inte sagt svårt) och därmed roligare, även om jag naturligtvis lyckades klanta till det här och var. Kartan med inritade vägval är fotad och publicerad, ser kanske inte så illa ut men det tvekades ofta. Vägvalet till fyran var nog i sig bra men genomförandet sådär. Femman var vad vi populärt kallar en bingokontroll, för att inte tala om tian. En glänta vid ett stigslut, hur svårt kan det vara? Fram till den försökte jag hålla mig till den gyllene regeln att alltid ta kontrollerna uppifrån, men efteråt ändrade jag taktik och det funkade bättre. Resultatet då? Ja, någon skamgräns lyckades jag inte hålla men de andra var ännu sämre på det och tänka sig blev det faktiskt inte en seger till. Nu börjar jag få lite blodad tand för höstcupen och vill ställa upp igen, kanske kan locka med mig modern om några veckor. Torde inte vara omöjligt alls.
Den tekniska redogörelsen för loppet avklarad, så lite reflektioner. Innan avfärd fick jag kommentaren "typiskt skandinaviskt" angående min kompass, mina Sportident- och Emit-brickor (är förvisso stiftklämmor på CERN:s träningar), dubbskor med mera. Att ha all utrustning för att göra något. Och det ligger mycket i det tror jag: i Sverige är det bara Orienterare som orienterar, bara Cyklister som cyklar etc. Jag har blivit förvånad över hur de som inte kallar sig orienterare ändå hänger med på lördagsträningarna. Skulle jag fråga någon hemma skulle svaret bli att "jag har ju inga kläder" och jag skulle snart hålla med om att utan nylonbyxor och med vanliga joggingskor blir det svårt. Här gör man saker man tycker är kul, strunt samma om man inte har alla attiraljer. Det är mindre pretentiöst här och ingen räds att vara blåbär.
På kvällen firades segern med ostfondue hemma tillsammans med Ludo, Oliv och Stephen. Nog för att vi fick veta resultaten först efter maten men det är ju alltid trevligt med en ursäkt.
PS. Jag vill be om ursäkt för gårdagens knasinlägg, Blogger strular och jag försökte ta bort det felaktigt publicerade inlägget. Det syns dock fortfarande och nu kan jag inte ta bort det eftersom det inte finns något objekt att ta bort. Datorer. Suck. DS.
No comments:
Post a Comment