"Ja, jag är ju egentligen ingen löpare"

Men ändå fick jag för mig att ställa upp i CERN Running Club:s årliga road race om 3 gånger 1.8 km (=5.4 km för den late). Det tog emot lite för den dåliga förloraren i mig vill ju inte ställa upp när jag inte kan vinna, men jag tänkte att just det kunde vara en bra övning. Så jag anmälde mig i sista sekund med den uppskattade tiden 25 min. Alla startade i omvänd ordning utifrån sin uppskattade tid med tanken att alla skulle komma i mål samtidigt (blev väl si och så med det). Nåväl, jag hade min kloka vän Malins valspråk om att allt går med vilja, våld och vaselin i bakhuvudet och bestämde mig för att köra första varvet lugnt (vaselin), sedan ta i lite på det andra (våld) och till sist slita med hjälp av vilja. Det blev mer vaselin- vaselin- vilja/våld där jag i första varvets avslutande backe gick om två damer, sedan höll jämnt tempo med tjejen en bra bit framför under andra och tredje varvet för att till sist intala mig att det faktiskt inte var ogörligt och därefter spurta om i allra sista backen. Så se på f-n om jag faktiskt inte var först ändå av de ganska få damer som ställde upp (och då blev jag såhär glad). Jag vill bestämt hävda att det här liksom med orienteringen mer handlade om (avsaknaden av) konkurrensen men det var i alla fall roligt att få en pokal. Den pryder nu sin plats på kylskåpet i villan i Prégnin och är i sanningens namn ganska ful (om man får säga så) men Warner har lovat att dricka vin ur den någon dag som omväxling till värmeljusglasen. Reflektionen var att mitt vinnande koncept var att hålla ett någorlunda jämnt tempo över hela varvet, tuffar på som en liten traktor. Tiden? Knappa 23 tror jag, de är inte så snabba med resultaten.

Och idag ska det lyssnas på Stephen Hawking samt funderas över vad som ska stå på listan till mor när hon kommer nästa vecka. Just ja, imorgon 6.45 går flyget till Rom!