Bloggum Romanum

Nu vet jag förvisso inte vad blogg har för genus på latin, men det kanske inte behöver vara så stort huvudbry för när jag tänker efter finns nog inte ordet över huvud taget. I alla fall, jag sitter på ett vandrarhem i Rom och funderar om jag inte borde kunna skriva utan att nyttja svenska tecken i onödan (hm..). Snart ska vi ut och roa oss, intaga middag på en av Adriano rekommenderad restaurang (efter glassbarstipset har han fortsatt förtroende) och sedan kanske vidare ut i Roms nattliv. Om vi orkar, reveljen gick trots allt 4.30 i morse och under dagen har vi sett bl a Colosseum och slagits med turister. Trots att vi snart är inne i oktober är här varmt nog för shorts och jag vill inte tänka på hur mycket folk det är i juli och augusti... Allt för nu, vale!

"Ja, jag är ju egentligen ingen löpare"

Men ändå fick jag för mig att ställa upp i CERN Running Club:s årliga road race om 3 gånger 1.8 km (=5.4 km för den late). Det tog emot lite för den dåliga förloraren i mig vill ju inte ställa upp när jag inte kan vinna, men jag tänkte att just det kunde vara en bra övning. Så jag anmälde mig i sista sekund med den uppskattade tiden 25 min. Alla startade i omvänd ordning utifrån sin uppskattade tid med tanken att alla skulle komma i mål samtidigt (blev väl si och så med det). Nåväl, jag hade min kloka vän Malins valspråk om att allt går med vilja, våld och vaselin i bakhuvudet och bestämde mig för att köra första varvet lugnt (vaselin), sedan ta i lite på det andra (våld) och till sist slita med hjälp av vilja. Det blev mer vaselin- vaselin- vilja/våld där jag i första varvets avslutande backe gick om två damer, sedan höll jämnt tempo med tjejen en bra bit framför under andra och tredje varvet för att till sist intala mig att det faktiskt inte var ogörligt och därefter spurta om i allra sista backen. Så se på f-n om jag faktiskt inte var först ändå av de ganska få damer som ställde upp (och då blev jag såhär glad). Jag vill bestämt hävda att det här liksom med orienteringen mer handlade om (avsaknaden av) konkurrensen men det var i alla fall roligt att få en pokal. Den pryder nu sin plats på kylskåpet i villan i Prégnin och är i sanningens namn ganska ful (om man får säga så) men Warner har lovat att dricka vin ur den någon dag som omväxling till värmeljusglasen. Reflektionen var att mitt vinnande koncept var att hålla ett någorlunda jämnt tempo över hela varvet, tuffar på som en liten traktor. Tiden? Knappa 23 tror jag, de är inte så snabba med resultaten.

Och idag ska det lyssnas på Stephen Hawking samt funderas över vad som ska stå på listan till mor när hon kommer nästa vecka. Just ja, imorgon 6.45 går flyget till Rom!

Så blev det

Vet inte när det hände sist men den här helgen har jag orienterat både lördag och söndag, ovant men trevligt. I lördags CERN:s ol-cup i Salève, på andra sidan Genève. Den här gången blev det ingen seger (trea) vilket är föga förvånande; jag, kartan och kompassen var inte ett utan snarare fyra eller så. En av de före hette dessutom Niggli i efternamn och svågerskapet med Simone måste väl förpliktiga. Jag tjatar ibland om hur liten världen är och i alla fall är den inom CERN tillräckligt liten för sammanträffanden att uppstå. Jag åkte med Daniel (portugis) som kör Roderiks gamla bil, de båda bodde tillsammans tidigare. Genom den bekantskapen hade han fått veta att jag fyllde år förra gången vi åkte ihop, och när fick han veta det? På sin egen födelsedagsmiddag, samma kväll. För tre veckor sedan hade vi alltså båda födelsedag men ingen av oss nämnde det för den andre.

Det blev Nuit des Musées i Lausanne tillsammans med Ludo och det där med orientering och ostfondue har nästan blivit en lördagstradition. Testade Café du Grütli som lär vara ganska känt och det kan det allt få förtjäna. En oväntade "höjdare" under kvällen var när bussen från Art Brut (museum där de flesta konstnärerna är/var mentalpatienter) till Espace des Inventions (Tom Tits-liknande men mycket mindre) åkte förbi Planète Bleue (mitt studenthem i Lausanne) och vidare nedåt sjön precis längs min gamla skolväg.

Idag åter orientering alltså, i Le Lieu i Vallée de Joux. Roligt igen men sämre lopp än igår, de hade varit snälla med höjdmetrarna dock (6190m, 180 m stigning mot gårdagens 5500 m och 310 m stigning) vilket var skönt för lite slitna ben. Resultatet är inte klart än men det är inte så viktigt. Jag åkte dit tillsammans med Lennart, eldsjälen i CO CERN som lovat ta med mig på OL och längdskidor när jag så vill. Eller om det snarare var jag som lovade att följa med…

Helg

Idag har jag egentligen inget speciellt alls att säga (som att jag brukar ha det) mer än att det är dags för helg igen. Imorgon ska det orienteras, det sägs vara kuperat, och sedan far jag troligen till Lausanne och Nuit des Musées. För 10 CHF får man entré till stans alla muséer till klockan fyra på natten. Just så länge räknar jag inte med att ta del av spektaklet dock, men det vore roligt att återse Musée Olympique (även om damernas höjdhoppsribba utanför entrén fortfarande lär ligga på 2.09 och utan Kajsa Bergqvists namn) och Espace des Inventions, samt besöka något nytt.

På söndag blir det kanske orientering igen, mer åt tävlingshållet i Le Lieu i Vallée de Joux, men jag får se. Alternativ B, eller A, beror på hur man ser det, är Coupe Icare i Grenoble, vad jag förstått en festival med allehanda flygande föremål. Tja, helgen lär inte bli tom i alla fall. Tjipp!

Död åt Jante...

Eller: efter följande dialog fick jag en sån där självförtroendekick att jag bara måste förmedla (innan jag kör fast igen på något annat).

Handledaren kommer in på kontoret: Du måste införa en boolean för att lösa problemet och införa ett test i koden.

Jag: Men jag tror inte det, jag har just kommit på en annan lösning för att slippa ändra koden.

H ser skeptisk ut: Nej, men det är ju en differens och inget absolut värde.

H, efter förevisning: Aah, parfait. Tu peux faire comme ça. Bonne idée!

Det tog två och en halv månad men det var det värt:).

Tillägnat Chris

Idag var det dags för mitt andra framträdande vid CERN O-club's höstcup, i schweiziska La Rippe. Lite kaxig med förra gångens seger i färskt minne gav jag mig på Technique Long, 5.6 km och 300 meters höjdskillnad. Låter kanske inte enormt men utan att ha räknat höjdkurvorna vågar jag påstå att 90% av höjdmetrarna var avklarade innan trean. Det var inga problem alls att följa Kent Olssons gamla råd att gå till ettan, eller i alla fall tvåan. Där det för övrigt gällde att inte hamna utanför kartan, inte nog med att det vore svårt att läsa in sig så kan man ju inte passera gränsen hur som helst; det stod France på andra sidan den spikraka stigen.

Det var lite svårare den här gången (med det inte sagt svårt) och därmed roligare, även om jag naturligtvis lyckades klanta till det här och var. Kartan med inritade vägval är fotad och publicerad, ser kanske inte så illa ut men det tvekades ofta. Vägvalet till fyran var nog i sig bra men genomförandet sådär. Femman var vad vi populärt kallar en bingokontroll, för att inte tala om tian. En glänta vid ett stigslut, hur svårt kan det vara? Fram till den försökte jag hålla mig till den gyllene regeln att alltid ta kontrollerna uppifrån, men efteråt ändrade jag taktik och det funkade bättre. Resultatet då? Ja, någon skamgräns lyckades jag inte hålla men de andra var ännu sämre på det och tänka sig blev det faktiskt inte en seger till. Nu börjar jag få lite blodad tand för höstcupen och vill ställa upp igen, kanske kan locka med mig modern om några veckor. Torde inte vara omöjligt alls.

Den tekniska redogörelsen för loppet avklarad, så lite reflektioner. Innan avfärd fick jag kommentaren "typiskt skandinaviskt" angående min kompass, mina Sportident- och Emit-brickor (är förvisso stiftklämmor på CERN:s träningar), dubbskor med mera. Att ha all utrustning för att göra något. Och det ligger mycket i det tror jag: i Sverige är det bara Orienterare som orienterar, bara Cyklister som cyklar etc. Jag har blivit förvånad över hur de som inte kallar sig orienterare ändå hänger med på lördagsträningarna. Skulle jag fråga någon hemma skulle svaret bli att "jag har ju inga kläder" och jag skulle snart hålla med om att utan nylonbyxor och med vanliga joggingskor blir det svårt. Här gör man saker man tycker är kul, strunt samma om man inte har alla attiraljer. Det är mindre pretentiöst här och ingen räds att vara blåbär.

På kvällen firades segern med ostfondue hemma tillsammans med Ludo, Oliv och Stephen. Nog för att vi fick veta resultaten först efter maten men det är ju alltid trevligt med en ursäkt.

PS. Jag vill be om ursäkt för gårdagens knasinlägg, Blogger strular och jag försökte ta bort det felaktigt publicerade inlägget. Det syns dock fortfarande och nu kan jag inte ta bort det eftersom det inte finns något objekt att ta bort. Datorer. Suck. DS.

Lite bildpublicering som pausunderhållning

Utsikt över en av havsvikarna, Calanques de Cassis.

Jag apar mig mer än vanligt.
Vyn inåt land gick inte heller av för hackor.

Klippan i bakgrunden lär vara Europas högsta.

Forsen nedanför källan i Fontaine de Vaucluse, lågt vatten pga den torra sommaren.

Lågt vatten även i La Volane ovanför Vals les Bains, men det gick fint att bada under bron ändå (kan även bilnycklarna intyga).

Apropå asfalt

Så har jag idag köpt en stavmixer och kan nu laga såväl avokadosoppa som tomatsalsa och hummus (redan testat, mm). Dessutom har jag analyserat IKEA-katalogen, kokat "riktigt" chai-te, testat om staketet till hagen med de vildsinta korna var ett elstängsel (det var det) samt låtit Bo Kaspers dåna i våra nya högtalare som Warner så omtänksamt försett hushållet med (i tisdags var det Mozart som gällde).

Btw, do you know why so many digital freaks use to mix up Halloween and Christmas? Because 31 oct is the same as 25 dec.

posted by erika at 11:06 PM

En vacances

Blixtarna avlöser varandra utanför fönstret och har nu börjat följas av ett dovt muller. Skulle kunna betyda att det blir svårt att sova i natt men jag tror ändå inte det med alla intryck som ska smältas. Att Frankrike var vackert, det visste jag, men jag har också varit här länge nog för att börja inta den där tråkiga "jamen det här är mycket bättre i Sverige"-inställningen vilket gör att det krävs mer för att imponera. Därför vill det inte säga lite att jag den här helgen blivit överväldigad. Branta klippor, olivlundar, azurblått medelhav, pittoreska byar, vindruvsfält, stenlagda broar, porlande forsar…

För att ta det från början tog jag i onsdags tåget till Valence (och här är jag inte imponerad av Frankrike, ett tåg såpass omodernt och skraltigt att man inte ens får använda tågtoan på stationerna…) och vidare med bil till Privas. På torsdagmorgonen antogs resan söderut på motorvägen riktning Marseille. Som visst avbrott mot den vackra utsikten var de flertaliga kärnkraftverken. Första etappmålet var les Calanques de Cassis, den franska motsvarigheten till norska fjordar. Imorgon kan jag förhoppningsvis uppdatera dagens inlägg med bilder, till dess ger jag mig inte på att ens försöka beskriva. Under bilresan såg vädret ytterligt tråkigt ut och till en början gick det heller inte att se Europas högsta klippa på grund av dimman, men det ordnade till sig och i slutet av tretimmarspromenaden var det välbehövligt att doppa sig i Medelhavet. Till min stora förundran hängde en orienteringsskärm vid strandkanten. Mycket märkligt.

Vi fortsatte till Aix-en-Provence där vi gick ut och på restaurang tillsammans med några av Ludos studiekamrater. Jag minns hur vi i franskan på högstadiet tittade på UR-program inspelade i Aix och det kändes precis så som jag mindes att det såg ut. Natten tillbringades i grannstaden Manosque, för den intresserade finns torsdagens resväg här.

Fredagens morgon var, liksom för övrigt hela semesterns, lugn och följdes av vidare resa mot Fontaine de Vaucluse. Tydligen ett känt turistmål men vi hade tur som dels var där i september efter turistsäsongen (ändå med bra väder), dels en fredag när de flesta jobbar. Via les Dentelles de Montmirail med picnic och vinprovning samt -inköp hemma hos odlaren landade vi så i Montélimar som är känt för sin nougat, ni vet sådan som går under namnet Fransk nougat i Paradis och Aladdin-askarna. Fast det är nog lite av hädelse att påstå att Marabou-pralinen är av samma sort… Efter Montélimar hemfärd till Privas och lite inhemsk kultur till livs genom Star Academy, med begränsad kunskap om såväl det ena som det andra tror jag det är Frankrikes motsvarighet till Idol. Eller Fame Factory eller vad nu skillnaden är.

Lördagen var till en början tänkt att ägnas åt paddla i Gorges d'Ardèche men semesterlatheten satte in och det var ganska trevligt enbart att vara vid flodstranden nära Pont d'Arc och titta på förbipasserande kanoter. Ytterligare ett bad och därefter besök i den gamla kurorten Vals-les-Bains där vi bland annat smakade nougat-öl. Mycket spännande och skulle göra sig bra som veckans öl på VilleValla.

Idag var det lugnare tempo igen med sightseeing runtomkring Privas (innebar bland annat att plocka vindruvor i ett vindruvsträd, nästan direkt från bilfönstret - aldrig hört talas om drive-in?) och lite slappande vid poolkanten innan hemfärd mot Pays de Gex och Prégnin.

Näppeligen har det inte slutat åska och jag känner mig alldeles redo att krypa till kojs. Kanske blir det en komplettering redan imorgon med bilder, men då ska jag försöka fatta mig lite kortare i gengäld. Hej så länge!

Hur man öppnar tre bankkonton på mindre än två veckor

Sverige: Fylla i en blankett, lämna in i kassan på ICA. Fem minuter.

Schweiz: Fylla i en blankett, prata lite. "Nej tyvärr, ett halvår är inte nog för betalkort och internetbank." Tio minuter.

Frankrike: Boka tid ett par dar i förväg. Bli inkallad sisådär 30-40 minuter för sent. Skriva under minst sex olika blanketter. Prata med förmodligen bakfull bankir, tydligt fascinerad av att ha en fransktalande svenska som kund; "Du får ursäkta jag är lite långsam, lördag morgon du vet. Har du tagit med skidorna hit? Du ska väl kolla på matchen imorgon? Studera i sex år, själv orkade jag bara med fem." En och en halv timme.

Men jag gillar filosofin för att knyta ungdomar till banken i Frankrike; som tack för nyöppnandet sätter de in 20€ på kontot. Så timlönen för uppdraget blev ganska ok ändå.

posted by erika at

Arla morgonstund

När väcklarklockan ringer kl 06.00, då är det lätt att undra om den där idén med morgonträning var så genomtänkt. Men på inlines längs en slingrande asfaltsväg utmed Jurabergens fot, när det blivit just sådär ljust att reflexvästen inte längre skulle behövts, när molnen börjar skingras vid bergskammen och släpper fram de första solstrålarna, med utsikt över dalen och på andra sidan Genèvesjön Mont Blancs skarpa kontur mot soldiset… då är allt tvivel undanröjt.

Ska nog kunna bli en bra dag det här.

/Från ett frukostbord i Prégnin

Uppdatering: Jag får inte glömma att berätta om det lilla underverk jag fick beskåda igår; mitt första besök på BB någonsin och jag tror aldrig att jag sett en så liten människa som Marcus, knappt fyra dagar gammal. Helt fantastiskt, de pyttesmå fingrarna, den lilla lilla näsan... Återigen, stort grattis till hela familjen Christiansson!

Tjugofem år fyllda

Japp, halvvägs till femtio, nedräkningen kan börja. Nåväl, det gjorde inte så farligt ont att fylla tjugofem, inte ens en pirrning i stortån. Möjligtvis en lätt antydan till huvudvärk tidigare idag men det kan nog inte skyllas på åldern…

I alla fall, det var en bra födelsedag! Daniel ställde upp som chaufför på morgonen och vi for till postkontoret för att hämta paket och affären för att inhandla det som skulle inmundigas senare under kvällen. Pyssel i köket och lång brunch med paket- och brevöppning, stort tack alla, liksom för alla sms som ramlade in under dagen! Paketet som hämtades på posten var från faderen och innehöll ett halsband likt det på bilden till höger.

Därefter dags för orientering dit jag lyckats få skjuts efter att min förfrågan mailats ut till hela klubben varför alla visste vem jag var när jag kom dit. Jaja. Lite fegt valde jag klassen Technique Moyen som alltså innebär att det är tekniskt svårt (vilket visade sig vara en sanning med modifikation) och medellångt. 4,1 km och såhär i efterhand skulle jag nog valt Technique Long istället. Det blev faktiskt en seger men jag måste erkänna att såväl min tid som differensen till tvåan säger mer om konkurrensen än om mig. Oavsett vilket, kul var det i alla fall!

Så var det då dags för fest på kvällen. In alles var det nog 25-30 personer där och jag är imponerad av hur folk tog sig ut på landet; en del till och med gåendes. Vilket osökt fick mig att tänka på att världen är ganska liten, nyligen anlände Marcus och jag har visst gått på samma gymnasium. Och som ytterligare bevis på världens litenhet var även Adriano där, han ska försöka styra upp en träff med några av våra gemensamma bekanta från Lausanne. Hoppas det blir av!

När jag är inne på födelsedagstemat vill jag naturligtvis också gratulera Marcus Christiansson till det ypperliga valet av föräldrar, Thorsten och Serena. Dock kunde du varit lite mer omsorgsfull när du valde födelsedatum och väntat ytterligare några timmar så att vi skulle kunna fira samtidigt:).

Så, nu ska kvällen ägnas åt att sköta korrespondansen samt som avslutning läsa brevet från femtonårsdagen. Borde nog författa ett nytt men det kanske går att arkivera bloggen på något bra sätt istället. Tror det vore en bra affärsidé, att bygga funktionen "beställ blogg-bok" där man kan få sin blogg tryckt och inbunden i självvald design.

Och imorgon ny arbetsvecka, kort sådan ty torsdag är helgdag. Jeûne Genevois och eftersom det verkar otrevligt att fasta tar jag ledigt även på fredag och flyr fältet för en långhelg. På onsdag kväll tar jag tåget till Valence för att tillsammans med Ludo resa runt lite i Ardèche och vidare söderut mot Marseille och kanske Aix-en-Provence. Får se vad vädret tillåter.

I all diskretion

Det drar ihop sig. Några brev har ramlat in och ett ligger och väntar på postkontoret - spännande på min ära. Gårdagskvällen tillbringades i köket till huskompisarnas stora förtjusning, och trots hot om annat räckte det till att ta med både biscotti, chokladkakor och kanelbullar till dagens fika med sektionen. Kan nog till och med bli till att bjuda lite under morgondagens fest. Jajamen, inbjudan är skickad till maillistan, återstår att se om folk orkar pallra sig ut på vischan. Ni hemifrån Sverige är naturligtvis också välkomna, ibland finns det billiga sistaminuten-flyg;). Jag lovar att ordna med skjuts från flyget såväl som sovplats.

Hoppas för övrigt på att kunna ställa upp i CERN OL-clubs första träning för säsongen imorgon, om jag hittar skjuts vill säga.