Tillståndsbeskrivning

I mitt förra ganska korta inlägg skrev jag att det varit en intensiv helg, vilket är alldeles sant. Men om tingens tillstånd ska beskrivas korrekt var det förra egentligen mest ett uttryck för flödet. Jag vill istället införa en intensitetsvariabel (åh herre je…) för vissa särskilda tillfällen under helgen. Ett av de tillfällena var när vi stod där i Lyse kyrkoruin och vädret var bättre än jag tror någon ens vågat hoppas på. Jag stötte försiktigt Malin i sidan och undrade om hon förstod att det var "vår" Sofia som snart skulle gå upp för gången. Med risk för att bli sentimental men det kändes nästan overkligt; samma Sofia som jag lekt med dockor med, sprungit nattpatrull och tillbringat otaliga timmar på landets (länders…) vägar med, gått i samma klass som… jag kan fortsätta hur länge som helst. Just denna Sofia skulle idag gifta sig och vi var där precis som vi många gånger lovat varandra. Jag har inte lätt till tårar men när hon och Stefan dök upp genom portalen i den tjocka muren, då gick det inte att hålla tillbaka dem (jag syftar på tårarna men även brudparet var oslagbara - det här var deras dag!). Jag tar mig friheten att lägga till en bild från bröllopet.

Ett annat av tillfällena med hög intensitet var när jag stod och väntade på Jens på Östermalmstorg för att äta lunch. Jag kände mig nästan lite bortkommen, som inslängd i en barnfilm med texten "Alla talar svenska" på konvolutet. Mitt i förvirringen såg jag ett välbekant ansikte och vem kom ut ur Saluhallen om inte Christina? Det kändes som om hela Sverige välkomnade mig tillbaka.

Och ändå, trots - eller tack vare - denna helg, kunde jag idag när jag landade i Genève känna att "je suis rentrée" (jag har kommit hem).