"It's such a perfect day…"

Det är tanken som flyger genom huvudet när man vaknar på morgonen för skidpremiären (telemarkskursen har ännu inte kommit igång pga snöbrist), tittar ut och ser regnet sakta falla ner. Bara att ta morgonduschen och tänka att det går alldeles utmärkt att glömma rådet att inte tvätta ansiktet innan man går ut, risken för köldskador är ändå minimal.

Vädret var dock ingen överraskning utan fanns med i planen från början när Steve och jag bestämde oss för att åka till Chamonix. Efter att igår ha testat att skidorna verkligen fitted in the sports car* med mig bredvid gav vi oss iväg och tyckte nästan lite synd om resenärerna i de bussar som förmodligen körde nyanlända skidentusiaster från flygplatsen. Samtidigt som det på ett egoistiskt vis kändes lyxigt att bo så nära (ca 1h) att man kan unna sig att åka även en dag när förhållandena är dåliga.

För dåliga var de; affischeringen om 40 meters sikt var en lätt överdrift och det var som att åka i en vit dimma och hoppas att man inte kom alltför långt utanför pisten. Men vad gjorde väl det; det var utförsåkning och inte den minsta liftkö. De nya skidorna var fullt funktionabla och framförallt var pjäxorna något för slalomdito så ovanligt som bekväma. Så vi fick en hel skiddag där dimman på slutet lättade och det till och med gick att se inte bara konturerna utan även sträckningen av backen.

Gårdagen innebar däremot inga större äventyr. Tog en tur till marknaden i Ferney där tomatgubben hälsade glatt; det gav viss hemkänsla att bli igenkänd på den lokala marknaden. Såg även till att till slut få ordning i mitt rum, det var ekonomiskt sett ett mycket taktiskt drag att göra det innan jag åkte till Genève för en shoppingtur, ty det kändes plötsligt mycket omotiverat att köpa något som skulle rymmas på mina sju kvadratmeter. Sju mycket mysiga sådana dock, med rödfärgat allt och fönster ut till balkongen.

*Steve, I know you're reading but I'm lazy enough to translate only the essential stuff to English…