Såhär i nästan juletid

Sedan någon månad tillbaka tränar jag skidgympa med CERN Ski Club, något som ska vara förberedande inför skidsäsongen med mängder av olika statiska rörelser som till en början inte verkar det minsta jobbiga men som man efter ett tag inser tar ganska bra. Det är lite hemtrevligt med den där gympan, vi ses en gång i veckan och i tisdags började vi till och med prata med varandra lite mer där i duschen efteråt (jodå, några av fransyskorna duschar allt direkt). Det är en rejäl blandning i såväl ålder som nationalitet, från unga snowboardkillar till damen i 70-årsåldern som på bruten franska manade fram mig och tyckte att jag som var ung kunde stå långt fram medan hon som var gammal fuskade ibland. Behöver knappast tilläggas att hon jobbade bättre än de flesta andra, som mannen i min grupp som alltid kom lite för sent till stationerna på cirkelstyrkan.

Till alla typer av gympa behövs en ledare och den här, han är något visst. Det är här ni skulle kunna vänta er en suktande beskrivning med uttryck som välformade biceps, seniga vader och ett sexpack på magen och så skulle ni alla se den hypertrimmade gymkillen framför er. Det är möjligt att han skulle kunna uppfylla den bilden, men det vet jag inte för den överskuggas av något så mycket mer talande; jag säger Tjuren Ferdinand på julafton. Ni vet han den långa matadoren, den stoltaste av dem alla. Han som går framåtlutad med rumpan högre än huvudet. Precis, precis så, ser instruktören ut och det felas varken på den galna blicken eller det hattiga rörelsemönstret. Vet inte om det är för att jag är extra dålig på att sträcka på mig eller om han märkt att jag gillar att träna (det är nog båda) som han är på mig extra mycket och demonstrativt sträcker på ryggen och putar med rumpan. Han skulle bara veta; jag kan knappt se honom utan att börja småle och i år bara måste jag nog återuppta traditionen att se Kalle Anka klockan tre på julafton; "pieds au largeur bassin, pieds dix heures dix, soufflez, inspirez, poussez…"