Hallå omvärld eller un goût de luxe

I torsdags bestämde vi oss slutligen för att åka nedåt Monaco över helgen, Steve och jag. Med rätt musik laddad och bagageutrymmet till brädden fyllt med löparkläder, högklackat, badkit och klätterrep for vi söderöver sedan vi slutet jobbet på fredagen. Efter en natt längs vägen närmade vi oss Cannes via slingriga vägar genom les Alpes Maritimes och jag fick med någon halvtimme kvar klart för mig att det visst var filmfestival på gång i staden. Kändes ju lite pinsamt att inte ha koll på det, något som ytterligare späddes på när jag bläddrandes i Rivierans veckomagasin insåg att

"Steve, det är ju Grand Prix imorgon..."

Nu var tydligen mitt resesällskap mer välunderrättad än jag men syftet med resan hade ändå aldrig varit dessa två evenemang och därför hade vi inte riktigt tänkt igenom att logi kunde bli ett problem. Glatt obekymrade tog vi oss till Nice och insåg att hotellen mer än dubblat sina priser denna helg. Vi hittade en dörr med skylten hotell och ett telefonnummer att ringa, chansade på det och stod senare med ett rum i centrala Nice för 60€ natten. Jag tror bestämt det kallas flyt och mina kollegor här hemma bara skakade på huvudet; "c'est plus que de la chance ça", samtidigt som de konstaterade att det var i det närmaste syndigt att omedvetet åka på en dylik semester. Jag vågar tro att de kan få medhåll...

Med denna tur stannade vi två nätter i Nice och lät Monaco GP bli en dagsutflykt. Inträdet kändes väl saftigt men det var nog lika givande att uppleva loppet på tv-skärmen, på en uteservering samtalandes med två amerikaner och dånet från bilarna i bakgrunden.

Ett par joggingturer längs stranden hann vi med, klättringen reducerades dock till att ske billedes men repet var ju med upp i alla fall. Vi for hem genom Italien via Mont Blanc-tunneln och hann således med fyra länder på tre dagar.

En helt fantastisk helg helt enkelt. Och denna vecka blir mycket kort, endast en förmiddag på kontoret; Anders S kommer ikväll och jag är ledig från nu till och med torsdag lunch då flyget går till Sverige för CERN Accelerator School. Tio dagar i Sverige och det kan faktiskt vara den längsta Sverigevistelsen under de tre kommande åren. Spännande ska det i alla fall bli att besöka sitt hemland tillsammans med många som aldrig varit där förut, jag tror att jag kommer se mycket nytt. Eller mycket gammalt men på nytt sätt.

Ça roule

Det är tidig morgon och jag har vaknat och bryr mig inte om att ens försöka somna om. Inte är det nervositet* för dagens CERN relay race där jag ska springa i två lag som håller mig vaken, utan snarare fågelkvitter samt solen som kikar in genom fönstren varifrån renoveringsfirman så passande tagit bort persiennerna.

I måndags stod en annan sportaktivitet på schemat: Monday Night Skate som alltså är en inlinestur genom stan. Ett fenomen som jag tror startade i Frankrike och en av de allra största turerna, Pari Roller med ett rekord på upp mot 30 000 deltagare, avgår bara några hundra meter från mig varje fredag. Så många var vi inte i Geneve, snarare 300, men trevligt var det! Gatorna stängdes av tack vara polis till bils, motorcykel och inlines, och det var bara att rulla på. Eller ja… som jag befarat var väl inte tempot så att det bara var att rulla på. Snarare se till att ha koll på folk runt omkring sig samt se till att hejda sig till ett lågt nog tempo. Men det var ungefär som jag trott och då det hela snarare är ett socialt än ett sportevent såg jag det mer som nyttig lugna-ner-tempot-träning:-)

Som socialt event fungerar det dock väldigt bra. Många kommer som jag dit ensamma (den första jag pratade med visade sig som av en slump vara svensk) och jag ska verkligen se till att delta i Paris. I den staden kanske poliseskort är enda sättet att verkligen åka inlines också. Lär finnas många tillfällen till det, då det tydligen finns flera andra lopp av samma typ.

*vilket inte vore helt otroligt annars, förväntningarna är ganska höga och folk har fått för sig att jag ska vara snabb på de tusen metrarna. Hur förklara att kilometertempot brukar vara rätt lika oavsett distans och att jag snarare gör bättre i att välja en lång distans än försöka mig på att springa fort?;-)

Voiture 08: Place No 31. Assis non fumeur. Fenetre

Nu har jag den! Min enkla biljett till Paris låg i brevlådan idag och är nu i säkert förvar i bokhyllan. Det är på riktigt.

Jag måste erkänna att jag nog lägger mer tankekraft på Paris än Genève just nu (eller i alla fall i närheten, har börjat bli ganska bra på att leva i nuet också). Till exempel har jag nästan hittat vilket internet- och mobilabonnemang jag ska ha och som ursäkt för att lägga tid på det använder jag att jag lär mig franska. Conditions générales hit och notions légales dit.

Faktiskt har t o m packandet börjat så smått. Bröderna kommer i helgen och den ene har med sig saker hit från Sverige emedan den andre får ta med sig till Paris. Ett planerande blir det; vilka saker vill jag ha i Paris från början men kan avvara nu (köksprylar, filtar mm), vilka behöver jag inte förrän senare och kan skicka med besökande vänner (vinterkläder, trekkingskor - jag ska lämna friluftsprylar till förmån för partykitet, vad händer?) och vad ska jag ta med från början. Lyckligen har jag flytthjälp av Anders S som gör sin andra flyttinsats för året. Tillfälligheternas vägar äro outgrundliga som vi ju alla vet att det heter.

Veckan som gick var lugn och trevligt, begreppet ladda om kan appliceras på många sätt. I lördags caves ouvertes i grannbyarna, med en reklamplansch som skulle kunna passat på Systemet: en glödande korkskruv med texten "20 ans" (20 år).

Som sagt, brödrabesök med Italienvisit i helgen - det rullar på och snart bär det till Sverige igen för en dryg veckas kurs. Installerade Matlab och ett simuleringsprogram på ett gäng PC:s idag och ser riktigt fram emot kursen!

Pain

...på engelska betyder "smärta". Det kan man känna

- de första tjugo minuterna när man för första gången sedan 21 km asfalt sticker ner benen i ett par joggingskor och säger "spring!" till dem

- när tandläkaren borrar i ens tänder för att laga gamla fyllningar. Vad gör man inte för att utnyttja sjukförsäkringen de sista skälvande veckorna?

- av taggen i planeringsådran när såväl paketskickande som tågbiljettköpande blev till intet pga stängda post- och biljettkontor

- när man nyper sig i armen för att undra om det verkligen är på riktigt när man läser rapport om "Miroirs Magnétiques Deformables" och reseporr om Paris om vartannat.

...på franska betyder "bröd". Av bröd kan man göra räkmackor och på sådana kan man glida fram.

PS. Ett litet försök till att vänja mig av med maratonposter, och då menar jag i längd...

Glad

Idag är en bra dag! Jag har just bokat biljetter till äldste bror så att han kommer hit samtidigt (syttende maj, kristi flygare, folknykterhetens dag, SOF-helgen...) som näst äldste bror, så att vi alla tre kan åka till Italien på dagstur. Skojskoj, vi bor i tre olika länder, strålar samman i ett av dem och far till ett fjärde!

Mer bra: resultaten från maratonet har kommit och jag var visst trea i min ålderskategori (vilket innebär att de gamla tanterna var snabbare). Det här visste jag inte igår och missade således priscerenomin. Synd, det hade varit väldigt roligt att stå på en prispall men jag har i alla fall förhört mig om det går att få prispengarna (!!!) i efterhand...

Den som har svårt för osvensk* skrytsamhet ska sluta läsa här

Idag var det dags för mitt livs andra halvmara, nämligen den i Genève. Förberedelserna denna gång var om möjligt ännu mindre omfattande än förra gången och inskränkte sig till att jag valde mellan- istället för långa banan på lördagens orientering** samt stannade hemma och åt pasta med mineralvatten med Steve igår kväll istället för att gå ut och äta någon annan italiensk fembokstavsrätt med ett glas rött.

Nej, min uppladdning skulle knappast passa i en fitnessbok, från tisdag till fredag fick jag in femton timmars sömn, en halv flaska vin, en resa till Paris och tre - förvisso lugna - träningspass och det är nog underkänt på mer än en punkt. Poängen här måste vara att visa att jag ändå är en sann idrottare som framför alla preventiva ursäkter jag kan för en medioker insats. Generellt något mindre "fit" än i Lausanne i höstas, kan det sammanfattas med att mitt trygghetsmål var att klara 1h50 till skillnad från de knappa 1h40 jag gjorde då. Detta var vad jag intalat såväl mig själv som andra och det ifrågasattes inte från någotdera av hållen.

Så på bussen till start började jag räkna på det; ca 5 min/km skulle ge 1h45 och och 4.45 skulle räcka till 1h40. Tja, om jag hade gjort det en gång skulle det väl inte vara omöjligt igen? Det sitter ju ändå bara i huvudet så varför intala mig att jag inte kan?

Sagt och gjort, placerade mig lite längre fram än förra gången varför första kilometern gick på 4.30. Hm, lite oroväckande fort men jag kunde sakta ner lite senare om så krävdes. Knappa nio minuter efter två kilometer och jag tänkte åter att som det ända bara sitter i huvudet kan jag ju tugga på, det skulle leda till en sluttid på 1h35. Eftersom en halvmara i mitt huvud är 20km så var ju 10% gjorda och då jag brukar mala på likt en traktor i samma tempo kunde jag lika väl välja ett hyfsat bra sådant.

Huvudet, huvudet, åter huvudet. När en mil var avklarade på knappa 45 kunde jag inte se att något annat än huvudet skulle hindra att även den andra kunde gå lika fort. När fysiologin talar mot får psykologin tala för. "Vilja, våld och vaselin" är ett uttryck jag använt förr i sammanhanget och jag bestämde mig för att satsa på vilja de första 20, sedan våld om så krävdes, emedan vaselinet skulle få vänta till efteråt.

Ett kilometertempo på 4.30 ger en marginal på tre sekunder för att klara 1h35 som nu blivit det nya målet. Det var inte mycket att spela på och en svacka inföll mellan 13 och 14 km, men det var bara att öka. Märkligt dock hur det som vid den tiden känns som en ökning bara är en ökning i ansträngning och inte i hastighet...

Hur det gick då? 1.34.38 och sextonde tjej och jag tänker helt osvenskt säga att jag är stolt. Denna stolthet gäller främst psyket för jag trodde inte viljan skulle vara så stark. Tiden i sig är inte enorm men med den inställning jag hade tidigare är jag nöjd! Jag har den fysik jag har och väl på startlinjen är den inte mycket att göra åt. Faktiskt kan jag inte låta bli att undra vad som hänt om jag bestämt mig för 1h30 istället, jag var i sanningens namn inte helt utpumpad efteråt. Eller är det kanske maraton som gäller nästa gång? Fast det lockar inte så och då måste man faktiskt förbereda sig rätt seriöst...
En erfarenhet från dagen var att nästa gång ska jag lägga mer tid på att ladda iPod:en. Det ska bli mer Ebba Grön, E-type och 80-talsdisco istället för Lisa Ekdahl och Bo Kasper. De sistnämnda i all ära men det behövs nog ett högre bpm...

Nu har jag fått skryta av mig lite och kan ge mig ner på stan och träffa några vänner för middag. Bland de vännerna är dessutom Steve som har betydligt större anledning vara stolt efter att halvskadad trippat in på 3.11 på en full mara, dessutom prickandes plats nummer 100. Det var nästan lite KFIB-varning på stämningen under vårt pastaintag efter loppet.

* fast det är roligt vara svensk utomlands, som idag när jag ropade "lycka till!" och gick ett glatt "detsamma!" som svar från paret med svenska flaggor

** som jag inte nämnt så mycket om då resultaten varit lite sådär (samt att jag arrangerade förra veckan)

In Love With Paris

Denna intima känsloyttring från min sida kan förmodligen få en och annan av er att höja på ögonbrynen och undra om ni verkligen kommit till rätt blogg. Men det finns omöjligt något annat sätt att beskriva de scener som utspelade sig idag och fick sin final på en parkbänk i Montmartre. Mot kontant betalning. Dyrt var det också men värt varenda öre och vi gick båda därifrån nöjda och tillfreds. Jag har blivit med…lägenhet!

En rejäl chansning, med ett enda kort på handen for jag till Paris över dagen för att försöka lösa boendefrågan. Dagen inleddes med ett besök på Imagine Eyes där vous till min lycka blivit tu (jag måste komma underfund med om det gäller även gentemot chefen) varefter jag i god tid for till 5, rue Campagne Première - gatan med egen hemsida - i fjortonde arrondissementet. Redan innan jag sett lägenheten kände jag att den måste vara ett riktigt råtthål för att jag inte skulle ta den. Kanske är jag naiv och romantisk, eller bara orealistisk (vad är skillnaden? jag nämner dessa ord nära varandra så att ni åter ska känna igen mig) som tror att jag ska få plats på sexton kvadratmeter men om jag inte var såld på studion med dess fläktkåpa innan blev jag det nu.

Över en kopp kaffe, i samma anda som en månad tidigare när doktorandprojektet diskuterades, fick mäklaren klart för sig att jag skulle fara tillbaka redan samma kväll och allt reglerades väldigt snabbt. Han fixade ett kontrakt och vi stämde möte vid en metrostation i Montmarte där nämnda parkbänksepisod utspelade sig.

Så nu känns det på riktigt. Riktigt på riktigt, nästa gång jag sätter mig på TGV till Paris, om två månader, är det med en enkel biljett. Det är ett mycket litet krypin som väntar mig och kostar gör det som sagt, men även om hyran är hög är det förmodligen inte den utan kvarteret med dess otaliga barer, bokhandlar, antikvariat, caféer och skoaffärer som i första hand kommer att ruinera mig. Jag studsade runt där i solen idag och summa summarum känns allt ofantligt bra. Ett icke oansenligt antal lägenhetskontrakt har fått min signatur de senaste åren men det här är annorlunda. Je serai parisienne!:-)

En dag som denna gjorde det absolut ingenting att hemfärden på cykel från stationen blev en prövning i hur lite luft som egentligen behövs i ett däck - "tyngden på framhjulet, älskling" - men jag är säker på att jag hade kunnat cykla på fälgen utan att märka något om det vore så…

Update: Y-programmet är Årets Teknikutbildning 2007! Det var väl det jag visste som inte tog ut examen förrän i år...