The penultimate week

Is now. Paris har hela tiden legat långt fram i tiden men nu är det elva dagar kvar tills tåget går; "Lusse lelle, lusse lelle..." Det känns smått otroligt och det börjar bli bråttom att beta av alla "det där måste vi göra innan jag åker". Vemodigt och roligt på samma gång.

Helgen har varit mycket bra; marknad, orientering och pianokonsert i lördags, igår vandring till Reculet med T och Anders. Jag konstaterade när vi satt och tittade ut över dalen och Alperna på andra sidan att det varit "another good day", samt att "there's been a lot of good days down here". Då hade vi ännu inte haft den lyckade middagen med kompisgänget.

Nej, det kommer bli svårt att lämna och avskeden har redan börjat. Steve har åkt på semester, Jonas gör dito denna veckan, på torsdag social aktivitet med sektionen, på fredag avskedsfest och sen är det en vecka kvar. På många vis känns det mer än det gjorde att lämna Sverige för ett år sedan. Då trodde jag förvisso bara det var för ett halvår, men även om jag vetat att jag skulle vara borta i minst fyra är det mer av att avsluta ett kapitel här. Skulle jag komma tillbaka blir det aldrig lika. Å andra sidan känns det som en otrolig förmån att samtidigt känna vemod för att lämna och entusiasm inför det som kommer.

Jag funderar också på vad som ska hända med bloggen. Adressen cern2007 är ju ganska fel och det kanske är dags att runda av i alla fall? Men jag tycker det är roligt att skriva då och då, ska jag kanske låta adressfelet bero och bara fortsätta? Övergå till att skriva på engelska (då kan jag lova kortare inlägg i alla fall)? Handuppräckning :-) Undrar om resultat kan anses statistiskt korrekt om jag på svenska frågar ifall jag ska byta språk till engelska...